För omkring 65 år sedan rullade de sista linbanebuttarna mellan Källbotten och Lekomberg samt linbanan mellan Lekomberg och gruvan i Sörvik med sin last av malm till anrikningsverket till Lekomberg. Det tyska gruvbolaget hade gett upp efter andra världskrigets slut när andra krafter tog vid med kvittering av anläggningar i Tyskland och Sverige. Lekombergs gruva tog definitivt slut då anrikningsverket stängdes ner i juli 1950, under de följande fyra åren hade åtta personer sysselsättning i Lekomberg innan de förflyttades till gruvbolaget i Håksberg. 

Något underligt från den tiden var att man hörde med barnaöron hur det var en viss oro hur det skulle bli i Håksberg då tidigare förfäder pratade hur det var vid gruvan i Lekomberg. Det fanns en viss sammanhållning mellan gruvarbetarfamiljerna. Hur konstigt det än kan låta. 

För mig var det alltid spännande att titta på den, i mina ögon sett, den handcolorerade tavlan över anrikningsverket i Lekomberg där den hängde på väggen i min mormors stuga. Visserligen blev den inte kvar inom den här grenen av våra förfäder, men den finns ändå på en bild, kopierad från en original glasplåt, som trots allt finns kvar efter 90 år. Troligen var det den här bilden som gjorde, eller väckte mitt stora intresse för hembygden. Nu blev jag också bekant med de som arbetade inom det tyska gruvbolaget som liten parvel. En fantastisk källa fanns då att fråga och få ett svar. Tiderna har ju gått, de som då arbetade inom gruvbolaget har fått den sista vilan, dit man inte når längre. 

Linbanan mellan Lekomberg och Källbotten kom igång efter en kort byggperiod och var klar i juli 1925, den 4500 meter långa linbanan var ju också en livsnerv för gruvbolaget. Från början var den en tysk konstruktion som kom att hamna i Koskullskulle i norra Lappland innan den flyttades till Fristad i Västergötland och därifrån till Lekomberg. Ingenjör Reinhard Göst, född i Tyskland 1881 och kommenderad vid ca 30 års ålder att bygga upp anläggningen här vid Lekomberg. Från början kom han att bo i ett lite hus kallad "Tärnan" tillsammans med Nils Nyman född 1881 i Bankeryd, Småland och Carl Filip Wåhlström, född 1893 i Norberg, Västmanland. Jag bara undrar hur de resonerade och pratade? Svenska eller tyska eller någon sort blandning av de både språken?

De två sistnämnda arbetade på kontoret medan "Ingenjör Göst" hade hand om driften, vilket innebar att nästan dagligen gå sträckan tur och retur för att inspektera linbanan varje dag. Det var ju gruvans livsnerv. Men det var nog inte så roligt att få ett brev från Tyskland där han blev inkallad till första världskriget, livet kom han undan med, men en kula gick genom handen. Så efter sjukhusvistelsen kom han åter till Lekomberg. Det var lite si och så med gruvarbetarna, men oavsett så skulle det gå var hans pardon.

Nu har det gått en lång tid sedan linbanan blev riven, vid dokumenteringen kunde man hitta en hel del rostiga detaljer kvarglömda på vissa platser längst sträckningen. Samtidigt är det nog lite konstigt att linbanan blev så totalt nedsliten både i linhjulen och linbockarna. Längst bort i bilden syns hållaren för bärkabeln och i förgrunden bärlinan. Vad är det då som gjort att linhjulen är så nerslitna i mitten så att linhjulen nästan har delat sig. För mig är det draglinan som drog fram linbanebuttarna. För varje gång en linbanevagn passerade hållaren för bärkabeln lyftes draglinan för att sedan sjunka ner mot linhjulet igen som då stod stilla och sedan börja rotera igen. Undrar bara hur Ing Göst hade känt sig, om han nu såg hur delar av hans skötebarn nu liggande i skogen? Linbanan var ju gruvans livsnerv under en lång tid.

Under hösten 2018 och våren 2019 kunde man inte hålla sig längre, nu måste sträckningen av linbanan dokumenteras. Även om det skulle göra ont i armar och ben av allt gående i obanad terräng. Började att leta reda på några referenspunkter och lägga in på min GPS. Visst kunde man gå från en viss punkt till en annan punkt, men det var en rak linje som de stakade ut när de byggde linbanan! Nej det gick åt skogen med GPS:en. Den gamla hederliga kompassen, den lurade mig också, då dragningen från malmen gjorde att den visade fel. Men den gav i alla fall en indikation åt vilket håll jag skulle gå, kanske 20-30 meter framåt till nästa märke, som man tog ut i naturen. Om man kom några meter fel och inget kunde ses på marken så fick man gå tillbaka och testa på nytt, vilket man fick göra flera gånger då förändringen i naturen hade sopat igen alla spår. Men skam den som ger sig, till slut så klarade jag ut hela sträckan fram till Källbottsvägen, även om den sista biten var svår med en förlorad kompass.

Den raka sträckningen mellan Lekomberg och Källbotten var enligt kompassen 78-79 grader ost.
Letade man i några bäckar så kunde man finna linorna synliga, ett annan liten sak var att ofta fann man blåsippor växa i sträckningen. Nu är den i alla fall dokumenterad för min egen vinning med 59 stycken olika GPS-punkter.

Text o Foto:©N-E Nordqvist 2019 Kompletterad 2020-09.