Brunnsvik/Lekomberg med omgivning.

"Vretens", Herrgården, Stallet, Fall o Digervålavägen

"Vretens" ett arrendejordbruk i Sörvik

Foto: N-E Nordqvist

AB Ludvika Bergverk ägde även en mindre gård i Sörvik, den var på 1/8 mantal. Värdet på gården var då 1000 kr. Det enda namn som finns på gården är Vreten. I folkmun kallade man den gården för Vretens. Bilden visar ingången till boningshuset på Vreten. Under de sista åren använde Ludvika Brukshundsklubb stugan. Huset förföll mer och mer innan det eldades upp.
En gruvarbetare var helt enkelt utestängd och fick inte köpa någon mjölk hos patron Öhman vid Sörviks Herrgård, ett alternativ var att gå från Lekomberg till Sörvik och gården "Vreten", för att köpa den åtråvärda och livsviktiga mjölken. Vreten var ett arrendejordbruk, som gruvbolaget i Lekomberg ägde och ingick i köpet från början.
I ett av arrendeavtalen står det tydligt inskrivet att arrendatorn bör sälja den mjölk, som går att få fram till arbetarna inom gruvbolaget.
Tänka sig att gå dessa ormlika vägar, vilka inte har den rutt som den har idag. Bara för att få någon enstaka liter mjölk. Varje vända tog omkring 1,5 timme att gå fram och åter. Gå på vintern flera gånger i veckan, i samma eländiga mörker som idag. På vägar som knappt hade sett en plog. När andra får köpa mjölk i den mjölkkammare som fanns i en flygel på herrgården. Nej, sa Anna Jacobsson, det var skillnad på folket.
Det var som om inte en gruvarbetare fick existera. Första världskriget gick på sitt tredje år. Bristen på mat, vilket senare kom att ta fruktans­värda former, hade inte hunnit bli något hot mot tillvaron. Det var endast produktionen av mjölken som började att bli oroväckande, på grund av den stora mängden av arbetare till gruvan i Lekomberg.
Boningshuset var byggt av timmer med tegel på taket, utsidan av huset var i behov av att brädfodras. Huset bestod av två rum och kök. De två små rummen benämns som norra respektive södra kammaren.
Den 7 april år 1923 förrättades en så kallad besiktning på gården Vreten, där ingenjör Reinhard Göst och kassör Nils Nyman ingår från gruvbolaget.
Till gården Vreten hör då följande egendomar: Lars Olssons och Hägers egendom i Sörvik samt Skälltorpet och Strandvallen i Lekomberg. Dessa egendomar är då upplåtna på ett års arrende till hemmansägaren C E Widigsson från Räfvåla, räknat från den 14 mars år 1923.
August Finnström hade arrendet från den 11 mars år 1925. August son, Adam Finnström, tog över kontraktet på gården den 11 mars år 1930. Den 15 mars år 1935 lämnade Adam Finnström gården Vreten och från samma datum togs egendomen över av Karl-Erik Pettersson från Lekomberg. Nästa arrendator blev Ernfrid Jansson, som brukade jorden fram till då Gösta Almén hade arrendet mellan åren 1939-1946. Efter Gösta Almén kom Einar Lundberg, han hade gården fram till omkring år 1955.
Den som sist slutade med att använda den här gårdens ägor var Joel Olsson, även kallad Limbergs-Joel.
Vid värderingen av gården Vreten fanns i ladugården kor vid namn Stolta, en kviga, röd med vita fläckar, Gullros, Perla och Blomma som var vita med röda fläckar, medan Rosa var röd med vita fläckar och Stjärna som var röd och hade horn. Inne i stallet fanns hästen Thor, en brun valack.

Sörviksbygden från berget ovanför Limberget

Foto: ©Anders Granath. Bildarkiv N-E Nordqvist

Anders Granath var ofta ute med sin kamera och dokumenterade delar av bygden. Nu, en viktig del i vår historia. Anders Granath började fotografera på allvar i början av 1920-talet. Därför kan vi nog anta att den här bilden är från början av 1930-talet.
Här har Anders Granath fångat sin Sörviksbygd i ett nötskal med skog, åkrar och sjön Väsman med ön Sollen i bakgrunden. Se med öppna ögon och jämför med det öppna landskap, som då var rådande mot dagens!
Den som kommer att studera denna bild noga och har lite kunskap om hembygden kan utröna en hel del.
Några ledtrådar kan vi ge: längst till vänster i bildens mitt syns Sörviks Herrgårds stallbyggnad efter nuvarande Lövängsvägen. Ladugården som syns i förgrunden med en gavelspets i kanten av en ljus åker hörde till bergsmansgården "Lennartes".
I bildens mitt nuvarande Olsgården och de båda gruvkasernerna efter Digervålavägen. Havrekärvarna på åkern är där Västerbacksvägen nu finns och längst till höger syns en liten del av Sörviks gruva.

Sörviks stora gård

Foto: ©Anders Granath Bildarkiv N-E Nordqvist

Herrgård eller herresäte är en gammal beteckning för en stor lantegendom eller i varje fall en egendom, som en gång varit stor. Sörviks herrgård var i alla fall bygdens största gård. En gård, som har byggs om i flera omgångar.
Liv och rörelse har präglat gårdens historia. Jordbruket har varit ryggraden ända sedan handlanden Gustav Öhman och Josefina Fredriksson tog detta resident i sin besittning år 1863.
Karl-Erik Forsslund skriver i några anteckningar som jag hittade bland arkiven på Ludvika Gammelgård att det var Gustav Öhmans svärfar, Fredrik Jansson som byggde första herrgården.
Gårdens historia sträcker sig ännu längre tillbaka. På gamla kartor från slutet av 1600-talet kan vi ana att gården finns. Då fanns i Sörvik bara fem till sex gårdar. Det öppna landskapet präglade bygden, på åkrarna betade kor och hästar. Gårdens storhet gjorde att många kom för att söka och få arbete. Drängar och pigor samt andra medarbetare behövdes för att hålla jordbruket levande.
Under den nya rättarens ledning blev Sörviks herrgård en mönstergård. Diken blev rensade, åkrarna hölls efter. Stenar plockades ur åkrarna av barn, som kunde få en 25-öring om dagen. Potatis skulle sättas och plockas upp, råg och havre skördades. Allt skulle plockas upp med handkraft.
Sörviks stora gård har haft sin storhetstid, i dag är det ett antal personer som minns, och har sett gården förfalla till grävskopans stora glädje. Sörviksbygden har därmed mist en stor och saknad profil.
Livet på Sörviks Herrgård
Vivans mamma, Lisa, arbetade extra på Sörviks Herrgårdspensionat, även kallat Panget. En gång kunde hon inte ställa upp, utan Vivan fick rycka in och följden blev att hon fick arbete där både på sommar-, jul- och påsklov.
Pensionatet hade öppnat redan på 1920-talet av fröknarna Falk, vilka senare avlöstes av fröken Jansson, men vid den här tiden (början på 1950-talet) drevs pensionatet av två systrar Hedman, som var i 65-70-årsåldern. En tredje syster, som var lärarinna i Falun, kom ibland och hjälpte till. Dessa tilltalades fröken Ebba, som var chef, fröken Ester och fröken Edit.
Arbetet på Panget var mycket slitsamt. 50-liters mjölkkrukor skulle hämtas vid vägen och trägolven skuras. Kopparkaffepannorna skulle alltid glänsa och måste därför putsas varje dag.
Det var ”gående bord” i matsalen och serveringspersonalen var alltid klädd i svart kjol och vit blus - med stort vitt förkläde till lunch och ett litet vitt till middag.

Panget hade en duktig kokerska och var känt för sin goda mat och många från Ludvika sågs därför ofta bland matgästerna.
Gästrummen låg på övervåningen och var vanligen bebodda av äldre gäster från Stockholm och Västerås, vilka återkom varje sommar och blev ett pittoreskt inslag i den annars så gruvbetonade bygden.
Förutom sedvanlig städning av rummen ingick också tömning av pottor och påfyllning av tvättvatten. Moderniteterna på den tiden var väl inte av högsta rang, men de fantastiska omgivningarna fanns det nog ingen anledning att klaga på.

Delen Sörviks Herrgård Text: Kerstin Bergström (1999)

Två tidsepoker efter Lövängsvägen

Foto: ©Hans Cardell omkring åren 1970

Under en tid under 1960-70-talet förvandlades byn Sörvik en hel del.
Nya fastigheter byggdes upp, andra fick skatta åt förgängelsen.
På bilden finns en av de nybyggda villorna efter Lövängsvägen och i bakgrunden syns "Sörviks stora gård", vilken blev riven i december 1973.
Det har berättas, att när huset till vänster fick el indragen så var det riktigt kallt och tjälen var djup när elkablarna skulle dras fram, de stod där med en bensindriven cobra och spettade, grävde meter för meter med spaden och använde bara handkraft, utan några andra maskiners hjälp.

Cirka 50 år senare

Foto:©N-E Nordqvist 1977-78

Bilden är tagen lite närmare nuvarande Fallvägen än vad Anders Granath tog sin bild på Sörviks Herrgård någon gång i slutet av 1920-talet. Visst finns det stora förändringar i bygdens historia.

Sörviks stora gård kom en tid senare att skatta åt förgängelsen

Foto: ©Hans Cardell omkring 1973

Sörviks stora gård kom att skatta åt förgängelsen. Dess öde beseglades av kommunstyrelsen i Ludvika kommun under en tisdagskväll i oktober månad 1973. Under de år som herrgården hade stått tom hade bygg­naden förfallit och var i sådant skick att man med blotta händerna kan ta loss uppruttnat virke. Man befarade att den skulle falla ihop av sin egen tyngd och därav måste den rivas snarast och ge plats för villabebyggelse efter nuvarande Lövängsvägen. Herrgården hade då varit i kommunens ägo sedan ett 30-tal år tillbaka. Den hade under åren utnyttjas som civil­försvarsförråd.

Rivning av Sörviks herrgård

Foto: ©Dala-Demokraten december 1973
Okänd fotograf trots efterforskning.

I december 1973 inleddes en milstolpe i bygdens historia när Ludvika kommuns gatukontor, enligt ett anbudsförfarande, låg bäst till för arbetets utförande. Grävskopan åt sig snabbt genom den gamla herrgårdsbyggnaden och innan kvällen var kommen var också den anrika herrgården i spillror. En gång Karl-Erik Forsslunds hustru, Sofia Öhmans barndomshem, som nu bara finns som minnen från en svunnen tid.

Sörviks herrgårds stallbyggnad

Foto: ©N-E Nordqvist 1991

Stallbyggnaden efter Lövängsvägen är i dag den enda byggnad, som finns kvar sedan den tid då det var stor aktivitet vid Sörviks största gård.
Nu för tiden finns en mindre mekanisk verkstad i lokalerna. Annat var det förr i tiden då hästarna utgjorde en viktig del inom jordbruket och i skogen med allehanda transporter. Stallet hade plats för minst 16 hästar.
Vid plöjning på åkrarna hade man alltid två hästar spända framför plogen, och det skulle vara raka fåror, berättar Verner Lundberg.
En hel bygd kom i förvandling under Patron Öhmans tid i Sörvik. Närmast i tanke är den gamla fina hagen på sluttningen ner mot Väsman, där han hade alla sina hästar på bete under sommaren. Där finns nu Brunnsviks Folkhögskola. Drängarna vid gården fick leda hästarna från Sörvik till hagen i Brunnsvik, på den då slingrande vägen mellan de båda byarna.

Stallbyggnadens södra gavel

Foto ©N-E Nordqvist 2006-02 

Så länge stallbyggnaden har funnits, så har den södra gaveln sett ut på detta sätt. Det övre fönstret har funnits på sin plats i över hundra år. På en av mina tillgängliga gamla bilder över sörviksbygden från Burens kan man se det övre fönstret.
Tittar vi på Karl-Erik Forsslunds bild från 1920-talet över en gammal kalkhytta i Sörvik, kan man i bakgrunden se hela gaveln, som den ser ut på ovanstående bild. Länk till den sidan:  Kalk och Järnhyttor 
Ett antal meter från den södra gaveln stod en träbyggnad i ungefär samma form som gaveln på stallet, cirka 45 graders vinkel i förhållandet till stallbyggnaden, den är också borta för evigt.

Under hjärtteglet ligger pärten 

Foto ©N-E Nordqvist 2006-02

Tittar man under takfoten på den södra gaveln finner man att taket har gamla anor. Där ligger en del av pärten skyddade under tegelpannorna. Ordet "pärt" betyder "träspån för tak och väggbeklädnad". Mycket vanligt att man använde på taken innan tegelpannorna kom till användning.
De här träspånen håller på att försvinna mer och mer i dagens samhälle.

Ingången till skullen vid stallet

Foto: ©N-E Nordqvist 1991

Hästarna i stallet behövde en hel del foder under alla årets dagar.
På baksidan av stallbyggnaden finns än i dag stora dörrar under ett par taksprång. För att lättare komma in med foder under skördetiden kunde man köra in med både häst och vagn. Väl där inne kunde man lättare lasta av det vinterfoder som de i stallet upp till sexton hästarna behövde.
Gamla bilder visar att det fanns en bro vid varje port från fundamenten utanför och upp till golvet vid dörrarna. Fundamenten är gjutna av betong. Medan hela stallbyggnadens väggar innehåller kalkbruk med ingjutna blåaktiga slaggstenar. En så kallad slaggstensbyggnad.
Vem vet, en del av det foder som hästarna behövde kom eventuellt från den stora åker, som fanns strax utanför? I dag är den stora åkern ner mot sjön Burtjärn bebyggd av villor. Bron upp till övervåningen är inget nytt påfund, utan finns kvar än idag på en av gårdarna i Norrvik.

Spannmålsmagasinet på Munkbacken

Foto: ©Folke Forsslund i mitten av 1930-talet. Bildarkiv N-E Nordqvist
De fyra barnen är okända. Vill komma i kontakt men någon, som känner barnen,
så att bilden inte strider enligt PUL-lagen.

Det stora spannmålsmagasinet i Sörvik efter gamla landsvägen mellan Sörvik och Burens byggdes år 1905. På en liten stenig kulle, inte så långt bort från bäcken mellan Burtjärn och Väsman. Byggnaden, i fyra våningar, användes för att lagra den stora mängd av spannmål, som odlades och skördades på patron Öhmans stora ägor, (Sörviks Herrgård). Där varje åker var ett under av omsorg. På åkrar, som vi nu knappt kan skönja. Var man stående på landsvägen kunde man knappt ana de böljande åkrarnas slut ner mot sjön Väsman. Idag helt täckt med sly, sälg och al.
Vid den så kallade kristiden, som var under åren 1914-18 då första världs­kriget härjade som värst, kom magasinet att hyras ut till kristidsnämnden.
Under den tiden lagrade man stora mängder av spannmål, som sedan delades ut efter behov till folket. En gång hade några okända personer i uppsåt tagit sig in i byggnaden, för att där skaffa sig en större mängd spannmål än som delades ut. Man var tydligen väl lokaliserad i byggnaden, när man helt enkelt borrade hål i golvet under bingen, där man förvarade säden. Den kunde sedan rinna ner i säckar som man hade med sig. När det var fullt i säcken satte man helt enkelt en plugg i hålet. Vem som var så aktiv kom aldrig fram. Men det tyder ju också att man är sig själv närmast, under hela den här tiden, vem tar hänsyn till fulla lador med säd, när man inte får köpa den mjölk som producerats av kor, som går på bete här i bygden? Det var en svår tid för alla under åren 1914 -1918. Både unga och gamla fick då svälta.
Efter 55 års tronande på sin kulle, där den hade en framträdande roll bland bygdens byggnader fick den till slut skatta åt förgängelsen.

Fallvägen i höstfärger 2012

Foto: ©N-E Nordqvist 2012

Tiderna förändrats och de tider som har flytt kommer aldrig tillbaka. Något nytt väntar varje dag. Man tycker att det var bara för några år sedan den då namngivna vägen kallades för Digervålavägen och Ludvika Kommun byggde om vägen. Även för min del fick jag dra mitt strå till stacken då hela elsystemet med bland annat gatubelysningen byggdes om omkring 1976.

Förr Digervålavägen, nu Fallvägen

Foto: ©N-E Nordqvist 1975

För ett antal år sedan var benämningen på denna väg Digervålavägen men den ändrades sedan till Fallvägen. Bilden är tagen från länsvägen innan nedre delen av vägen mot länsvägen byggdes om 1976. Denna väg byggdes om i olika etapper. Delen mellan Röbacksvägen och länsvägen byggdes om ett antal år senare. På gamla kartor kan man se att denna väg finns utritad sedan långt tillbaka. Vägen finns med på en karta från år 1821, den har då samma sträckning som nu.

Med häst och vagn vid Digervålavägen

Foto: ©Folke Forsslund 1930-talet

Arvid Eriksson, som var arrendator på Karl-Erik Forsslunds Storgården i Brunnsvik. Arvid Eriksson står här med sin häst och vagn vid infarten till Digervålavägen under 1930-talet. Huset i bakgrunden, Sexmans, ett hus som fanns mitt emot nuvarande Grangärdevägen 19. Det huset blev senare rivet men uthusen stod kvar en längre tid.

Digervålavägen efter ombyggnad 1977

Foto:©N-E Nordqvist 1977
Digervålavägen från länsvägen efter den stora ombyggnaden 1976. Samtidigt byggdes el- och teleledningar om, ny gatubelysning sattes upp.
I bildens vänstra sida finns en hässja uppställd, åkern brukades under ett antal år av de som hade jordbruk i Digervåla. På den här åkern hade under 1950- och 1960-talet trädgårdsmästare Karlsson sina trädgårdsland och växthus. Där bygdens befolkning kunde köpa färska grönsaker. Samt ungdomar från Sörvik och andra byar hade sitt sommararbete med att rensa i landen och i de två växthusen.

Gamla bron över utloppet av Sörviksbäcken

Foto: ©N-E Nordqvist 1965

Dagarna drar fram i ett entonigt grått dis. Utlandsnyheterna från radio och press är dystra. Flyktningslägren med dess skakande nöd, 20-årsminnet av kriget mot Finland, och hemma stridigheter med omsskatt och pensio­ner. Allt hjälper till att utestänga det glada arbetshumöret. Kanhända en promenad bland höstdimmorna kunde hjälpa upp levnadslusten.

Jag tar vägen mot sjön Väsman. Går försiktigt över den lilla träbron som kom till för åtskilliga år sedan, som fritidsarbete, utfört av några bybor.

Jag blir glad till sinnes, och känner tacksamhet till alla de, som den gången gav sin fritid och arbetskraft för detta arbete. Deras skapelse har varit en förbindelse mellan sjöstränder, men även gjort vår by roligare och mera ombonad. Jag har åter kommit på fastlandet och beträder stigar jag kommer ihåg alltsedan mina yngsta år. Snart står jag på de vackra Västerbackarna varifrån det är fin utsikt över det genuina Sörviks by.
Västerbackarna, vi kallar det område som Anna Andersson är på för Kullarna. Mellan sjön Väsman och cykelbanan)

Blicken hänger fast vid Herrgården. Där jag står ser fasaden rent förnäm ut. Men det är ingen hemlighet att allt inom dess hank och stör är förfallet. Man kan sjunga som det står i folksången! "Mossbeväkt är trappan och ogräsen gro".

Jag kommer ihåg den välvårdade trädgården. Vattenfontänerna som lyfte sig mot höjden där strålarna ibland målades av solen i de underbaraste färger. Det är så påtagligt allt i den här stunden, för jag tycker förnimma doften, doften från sädesfälten och klöverängarna som låg spridda runt herrgården. Men mitt kanhända starkaste minne är dock klockan, den ringde till arbete men också till vila och vederkvickelse. Nu har den troligen för alltid tystnat. Ja klockan finns där ej mer, i åratal har stapeln hängt trasig, en relik från en svunnen epok i vår historia.

Text: Anna Andersson publicerad 14/12 1959.

Klockan finns på bild!

Foto: Folke Forsslund

Vällingklockan på Sörviks Herrgårds stallbyggnad under 1920-talet.
Någon ringde i klockan när arbetet började och slutade, samt vid de tillfällen det var matdags.
Bron var en förbindelse över sörviksbäckens utlopp i sjön Väsman till bland annat badplatsen vid Sörvik och ett fritidshus, numera finns en enklare träbro lite mer uppströms bäcken som leder till samma platser. Den gamla bron var förr ett populärt ställe för att stå på bron och fiska med metspö och mask efter abborrarna och andra fiskar. Även de nu få numera äldre byborna samlades på den närliggande ängen för att spela fotboll på sommarkvällarna.
 

Text och korrigeringar ©N-E Nordqvist 2019-11