I ett litet häfte, "Brunnsviks Folkhögskola. Några intryck av skolans första elever". Där skildrar alla elever sina intryck under det första läsåret.
Vilhelm Gustavsson skriver skriver i häftet:
Intrycket som jag fått från Brunnsviks Folkhögskola är något oerhört stort och lärorikt, som jag kommer att hava nytta av i det dagliga livet. Jag kan ej med ord nedskriva mina intryck som jag känner det, men alla lärdomar som har blitt utgivna har jag mottagit med största tacksamhet.
Brunnsviks Folkhögskola är en skola som man bör önska all möjlig lycka och understöd, så att den kan fortgå med sina kurser, för folket på denna plats äro i ett stort mörker och behöver upplysning. Jag har nu skildrat mina tankar i korta ordalag och hoppas att den goda sådd som blitt utsådd under dessa månader har fallit i god jordmån som kommer att giva riklig skörd på de olika platser, där den kommer att spira upp.

En av arbetarna som började vid de tidigare ägarna av gruvan i Lekomberg år 1896 var Vilhelm Gustavsson, han var då 18 år gammal. Han blev först anställd som lastare och sedan som handborrare. På den så kallade lasten var betalningen nio öre per tunna att dela på tre. Tre man lastade 100 tunnor per skift. Förtjänsten, tre kronor om dagen per person. Vi kan utgå från att dessa tunnor inte är i samma storlek man använde i den moderna gruvdriften.

— När vi borrade för hand slog vi i regel tre hål per dag med olika djup. Från 1 meter till 1,5 meter. Vid borrningen slog vi i vatten i hålen, och hålen slogs inte riktigt horisontalt utan riktades lite snett nedåt. Dessa hål kallas på borrarspråk för vattensläpare.
Arbetade bland annat som spelstyrare under senare tid.