Brunnsvik/Lekomberg med omgivning.

Gården i Prästhyttan under början av 1900-talet

Foto: okänd fotograf.

Ur ett privat fotoalbum, respektera upphovsrätten!

År 1873, närmare bestämt den 13 november flyttade skogvaktaren Mathias Ersson (f 1832-09-22) och hans hustru Stina Jansdotter Gladman (f 1835-04-26) till Gamla Prästhyttan från Räfvåla, (Saxdalen). När de båda gifte sig 1857 så var Mathias Ersson skriven i kyrk­böckerna som "Torparesonen".

Nu flyttade de som tidigare nämns till Gamla Prästhyttan och där är han benämnd som skogvaktare. Nu kom de troligen att bo en av de två lägenheterna, som båda bestod av ett rum och kök, vedeldning för värme och matlagning efter dagkarlen Johan Andersson och hustrun Stina Lotta Jansdotter samt barnen Carl Johan och Emelia Josephina.

Tidigare kom dagkarlen Anders Gustaf Ersson, född 1825-08-15 i Finn­torpet och hans hustru Anna Persdotter född 1823-09-15 i Krabb­sjön. Då kommer man osökt in på "Krabbsjögårdarna", en kvarleva sedan Ludvika Hytta fanns mellan Abbortjärn och Bredsjön, vilken av gårdarna handlar det om? Än finns namnet "Fixens och Risbergs" kvar, men Persdotter kan nog handla om Per Erstorpet, eller förkortat "Per Ers". Under uppväxtåren verkade hon som piga på olika gårdar innan hon gifte sig med Anders Gustaf Ersson 1851. De fick tre barn, två pojkar och en flicka varav två barn dog med fyra års mellanrum vid Gl:a Prästhyttan. Anna Persdotter dog 1866 och Anders Gustaf Ersson var utfattig och sjuklig, enligt kyrkböckerna och flyttade sedan hem till Finntorpet och föräldragården 1871.

Nu är det en lång tid (16) år) som har gått mellan giftermålet där Mathias står som torparsonen och utbildningen till skogvaktare på förmodligen Prästhyttans bevakning.

Tydligen så blev den nya skogvaktaren, som kom från Orsa till Gl:a Präst­hyttan omkring år 1900, men han hade sina rötter från Säfsnäs församling och kom att disponera en lägenhet. Hur han hade kunnat få nys om denna lediga plats som skogvaktare är för mig en gåta. Vi som nu lever i den digitala världen, där avstånden nu för tiden inte har någon betydelse. Under tiden i Orsa hade han sällskap med en flicka, som de stod i begrepp att gifta sig med. Men mot alla odds så blev det inte så, då det fanns en annan tös som bodde i husets andra lägenhet.

Den bild som finns i minnet är en man som var ganska liten till växten men senig och envis. Bilar fanns ju inte på den tiden så det var att gå eller cykla. För det mesta var det nog att gå i skogen efter de körvägar som fanns att tillgå, rita kartor, som visade var man skulle avverka skogen. Hålla sig väl med skogsarbetarna, som högg timmer och kolved.

En skogshuggare berättade att skogvaktaren hade stämplat en gran, stor och risig. Skogarbetaren tyckte inte om att fälla den där granen utan satte upp barkbiten igen med skogens klister där skogvaktaren hade bleckat att det här trädet skulle fällas. Nästa gång skogvaktaren kom förbi, sa han till skogsarbetaren, jag tyckte att jag märkte ut den här granen. Nej, sa skogsarbetaren, jag vill inte fälla den, det var för mycket arbete med handkraft, alltså bågsåg, timmersvans och yxan. Låt den då stå kvar då blev svaret från skogvaktaren.

Liten och senig var han med en gråaktig filthatt, rökande pipa och oömma kläder, sliten ryggsäck och knähöga läderkängor som var insmorda av skofett mot vätan. Alltså en person som klarade av att vara ute en hel dag.

Skogvaktaren på den tiden var en mäktig person. Gud nåde den som rörde skogvaktarens hund under den viktiga jakten efter skogens djur. När skogvaktaren hade skaffat en ny hund så var han upp till Gillermarken och visade upp sin nya hund.

På den tiden var det lite av vilda västen uppe i Gillermarken. Samtidigt så såg skogvaktaren lite mellan fingrarna när ett och annat vild djur blev fällt olovandes, det gällde ju också att överleva för de som bodde där också.

Prästhyttans bevakning var stort på den tiden. Från Väsmans strand och ända upp till sjön Rämen. I den sydvästra delen gränsade området till linjan mellan det som kallades för Brunnsviks och Sörviks skogar.

På den tiden fanns inga vägar för bilar utan det var att gå med en ränsel (ryggsäck) på ryggen. Ibland fick han övernatta i någon skogskoja.

Värst var det husmor i huset med de små barnen, och att ta sig till en handelsbod var inte det lättaste. Närmaste handelsbod fanns ju i Norrvik. Lättast vad det ju att ta en av ångbåtarna som trafikerade Väsman och stiga på den i Prästhyttan och åka till Norrvik för att handla. Men det blev ju också drygt att gå med alla varor hem till Prästhyttan igen.

Nya Finntorpet eller Bergalid

Logen vid Nya Finntorpet
Foto ©N-E Nordqvist 2008

Många bilister har åkt vägen förbi denna loge som även innehöll en ladu­gård med några kor och ett stall för en häst. Inne i logen förvarades allehanda saker för ett mindre jordbruk. På den norra sidan av logen fanns en liten hönsgård och torrdass, då det senare inte fanns i det stora huset på kullen. Där ljuset under sommar­månaderna var intensivt med en solinstrålning från morgon till sena kvällen.

Skogvaktarbostället, Nya Finntorpet var på sin tid både telegrafstation, poststation och en mindre affär. Vad jag vill minnas var det tre eller fyra artiklar som såldes. Mjölk, grädde och smör, vid vissa tillfällen ägg till främst för de personer som bodde i små stugor längre in i skogen.

Folk som arbetade med huggning med yxa och bågsåg och även med kolning. Korna gick fritt ute på skogen i omgivningen och mjölkades för hand  morgon och kväll. På bilden ovanför fanns då en grind och ett stängsel runt hela egendomen i form av en gärdesgård. När mjölkningen var avklarad hälldes den i en separator som var driven via en vev. Det tog en stund innan det var klart och krävdes lite ork i armarna.  Grädden kom ut genom en pip som man tog tillvara på och bland annat så kärnades smör.

Telegrafstation, en linje in till huset och en eller två linjer ut ur huset som bland annat gick ner till Gamla Finntorpet, om det fanns telefon nere vid Prästhyttan är jag osäker på. Alla samtal gick in till Bergalid där man svarade och sedan vidarekopplades samtalen till vad jag minns främst till genom att man fick veva på telefonen och trycka in en knapp när samtalet kopplades upp.

Poststation då? Posten levererades via en brun tygsäck med ett hänglås av en av förmiddagsturerna med bussen till antingen Sunnansjö eller Nyhammar från postanstalten i Sörvik. Säcken hämtades nere vid gamla landsvägen, där den hängdes på en krok, på eftermiddagen var man tvungen att gå ner med säcken igen innan bussen till Ludvika anlände. Anledningen till denna postutdelning var att det var för långt att cykla till Bergalid från Sörvik och att det fanns inga lantbrevbärare med bil. Det här fortsatte ända fram till i mitten av 1960-talet, innan det blev bilutkörning av posten. Hållplatsen är numera bortglömd, trots att man har varit förbi där den fanns på senare tid, finns bara minnen kvar. På andra sidan av lands­vägen fanns en gångstig som var en genväg mellan den båda finntorpen.

Under våren var det mosippor som blommade efter gångstigen ner till landsvägen som man höll ett extra öga efter bland de öppna ytorna mellan de glest stående tallarna.

Byggnation av det stora huset på kullen

Foto: ©Einar Eriksson omk. 1914.

Omkring 1913 började arbetet för att bygga upp det stora huset på kullen. Vilka som byggde huset har inte gått och få fram, men antagligen var det Einar och Gottfrid Eriksson som åtog sig det arbetet vilka hörde hemma på Gamla Finntorpet. Att gräva ur grunden var kanske det enklare arbetet på den tiden. Men att bygga upp hela stommen med allt som hör till i detta tvåvåningsbyggnad fordrar kunskap utöver det vanliga. Arbeta med enkla verktyg som såg och yxa och forma till väggar, tak och andra saker fodrar en säker hand.

Huset kom att innehålla fyra rum och kök, två på övervåningen, plus vindsutrymmen samt två hallar. Ett rum på övervåningen av avsedd för skogvaktarens arbetsrum medan det andra var avsett som sovrum. Elektricitet var inte att tänka på under en lång tid mot nutiden. Den magra belysningen inne i huset var nog i början fotogenlampor.

Värmen till huset under vintermånaderna bestod av fem kakelugnar och i köket en vedspis. Vattenburen värme kom långt senare. Tror att det var i mitten av 1960-talet då hade en ny familj flyttat in. Här kom skogvaktaren med hustrun att bo ända fram till skiftet mellan 1950-60. Veden kom hem med häst och vagn och sågades upp för hand och klyvdes med yxan och förvarades i vedboden en bit från huset. Det gick åt stora mängder av ved under ett år.

Vatten till livets nödtorft hämtades i den grävda och stensatta brunnen norr om gården, ibland sinade vattnet i brunnen och vad vi vet så blev den borrad djupare när det fanns tillgång till elektricitet vid Bergalid. Då först blev det rinnande vatten inne i huset, men varmvatten, den värmdes på spisen i köket. För att klara även andra varor kallt för livets nödtorft så fanns det en jordkällare. När den blev byggd är inte lätt att veta. Mer troligt en längre tid innan huset byggdes.

 Bergalid

Huset sägs var inflyttningsklart 1915 men det finns några aningar att skogvaktaren och hans familj flyttade in på hösten 1914. Tänk att få lämna huset nere i Prästhyttan som då vid den tidpunkten innehöll två lägenheter om ett rum och kök och få bo så ståndsmässigt i det nya huset. Något säger mig är att det här huset byggdes av ägarna av skogen runt omkring antagligen av Ludvika Bruk eller Billerud.

Gammalt och nytt möts

Lite längre framför bilen och inte så långt från ladugården, på den här  sidan av vägen fanns en litet hus, innehållande ett rum och en liten kammare. I den lilla kammare bodde Ahlström som hade till uppgift att rensa bäckar, kola milor och sätta frö.
I dag när man ser den här bilden med de första bilarna som fraktade ut virket från de då vilda skogarna så är det en himmelsvid skillnad mot idag. Ändå ser man skogvaktaren med sin häst körande hem den meterved som är lastad på vagnen.

Nu är allt borta från den tiden, men en liten skymt, eller aningar kan finnas kvar då det fanns vissa buskar som stod utanför huset. Hur länge det här huset har funnit på denna plats är inte känt men husförhörslängderna skvallar om att det kan vara ända från 1860-talet. Går vi ännu längre tillbaka till år 1810 så finns varken huset eller åkrarna utritade som fanns norr och öster om gården. Först under åren 1866-67 finns de utritade på Häradsekonomiska kartan från den tiden. Nu är det frågan vem var det som bröt upp åkrarna, som till ytan var större än de vi kan se vid Gamla Finntorpet nu för tiden?

Åkrarna vid Bergalid

Källa: Häradsekonomiska kartan från 1866-67

Åkrarna vid Bergalid eller som det står på kartan ovan Nybygget Jtp, där det sistnämnda betyder jordtorp. Än i dag kan man finna på kartor ordet "Nybygget på dagens tryckta kartor. Även på Eniros kartor under år 2015 kan man söka på "Nybygget Ludvika" så hamnar man här. Nybygget, Nya Finntorpet eller det senaste namnet Bergalid är samma plats.

Det som förvånar mig är att på kartan från 1809-10 finns inte åkrarna markerade på kartor. Enligt min bedömning var åkrarna betydligt större än de som finns vid Gamla Finntorpet. Vilket betyder att de liksom vid Gamla Finntorpet hat brutits upp under de lite mer än femtio åren som gått, sedan de olika kartorna ritades upp.

Tidigare, alltså på kartan från 1809-10 finns det här området markerat som "Heden vid Stora Hästhagen".

Vissa detaljer på kartan kan man fortfarande i dagen läge urskilja sedan urminnes tider. Bakom N:et i ordet Nybygget finns en del som inte är uppbruten till åkermark, där fanns ett lite hus på denna plats som man kallade för rökbastu. Idag fallfärdigt.

Ändå kan man ana att det har funnits ett antal lador på åkrarna som är markerade med svarta fyrkanter. Troligtvis fanns det en led, den prickade linjen över åkrarna som ledde ända fram till norra delen av Lilla Prästtjärn. Likt den väg som vi nu följer vidare upp mot skogarnas innandöme.

På kartans högra sida finns en mörkblå linje som visar hur bäcken mellan ringlar sig mellan Långtjärn, Lilla Prästtjärn och ner till Finndammen vid Gamla Finntorpet. Även på den vänstra sidan av kartan kommer bäcken från Stora Prästtjärn och ner till Finndammen. Bägge hade en gång i tiden en stor anknytning till driften av hyttan i Prästhyttan. 

Övre åkerns besökare

Foto: ©N-E Nordqvist 1989

De som är initierade och som har besökt åkrarna vid Bergalid kan räkna in att det fanns tre åkrar som var kvar längst i tiden som ett samman­hängande åkersystem.

Vid den övre åkern, i ett hörn hade vi ett litet favoritställe där vi kunde sitta med fötterna i ett dike som delade av åkern. Där satt vi ganska bekvämt och väntade att några vilda djur skulle dyka upp som till exempel den råbocken. även andra djur kom nästan fram till mig där jag satt stilla och hörde morkullorna sträcka förbi i skyn.

Det var då det, vi tyckte en dag när jag och min kamrat fick se att Stora Enso förberett för en plantering av granskog på åkrarna. Båda två var inte glada över detta tilltag, men markägaren hade tillfrågat arrendatorn på Gl: Finntorpet om han ville bruka åkrarna i fortsättningen. Vilket han avböjde då även han hade kommit upp i åren.

Vi naturintresserade tyckte inte om detta, då vi visste om att det fanns en större fjärilspopulation i området samt en del växter som inte var så vanliga. Vad gör man då när vi var unga och det stod inte på förrän vi såg att en som var boende på Bergalid var ute och planterade granplantor på åkrarna. Nu så här långt efteråt grämer det mig lite grann att vi inte var lite mer aktiva och slogs för åkrarnas bevarande. Brukar tänka på att här, har människor lagt ner ett ofantligt arbete under 1800-talets första hälft vid "Heden vid Stora Hästhagen". De som inte har fått uppleva den miljö som var vid Bergalid  har förlorat en hel del i vår förändrade natur.

Kapitalet kom före bevarandet!

Text och redigering 2019-11-29 NEN