Fixtorpet, ett äldre hemman för många år sedan

Fixtorpet, ett skogstorp, omgärdad förr av tät granskog som nu har blivit avverkat, torpet ligger inte så långt från sjön Krabbsjön.
En bra bit från allfarvägen mellan Ludvika och Grangärde, även om grusvägen, nämns som en skogsbilväg vid namn Krabbsjövägen. Nu finns idag en kopia av det gamla huset vid Finntorpet även om det är illa medfaret av tidens tand där det ligger gömd inne i skogen på den tiden, som jag besökte platsen 2006. Fixtorpet, kom att byggas bara något år efter att det nya huset i Finntorpet var färdigt, cirka år 1912.

Foto: Einar Eriksson år 1920

Karl-Erik Persson, arbetade som kolare var med hustrun Lisa. Hennes rätta namn var Anna Elisabet Haglund före äktenskap med Karl-Erik Persson, som är med på bilden ovan tillsammans med barnet Erik Bertil (född 1917) i knät med sin mamma, och dottern Jenny Elisabet (född 1908). Ytterligare två barn fanns från hustruns tidigare äktenskap. Om man tolkar kyrkböckerna rätt så flyttade de in i Fixtorpet år 1914, och avflyttade från Fixens före eller under år 1923.  Familjen flyttade senare till gården Tickols, som ligger ca fyra km fågelvägen från Fixens. Men det går inte att verifiera via kyrkböckerna. År 1924 flyttade Anders Gustaf Pettersson, som även var kolare in i huset med hustrun Britta och deras tre döttrar och en son.

På den tiden, åren 1914-1925 säger folkbokföringen att det var skogsarbetare och kolare som bodde i de olika skogstorpen. De som bodde i Fixtorpet gick till Bergalid för att köpa mjölk och hämta posten av skogvaktaren och hans hustru. En vända som tog sin rimliga tid oavsett om det var till fots eller med cykel.

Tystnaden var nästan total där jag gick fram till huset på fallet och tittade in genom de sönderslagna rutorna i fönstret. Min syn på den övre bilden gav mig ett litet skrämmande intryck. Här som generationer har haft sin utkomst som skogen har givit och får se den förstörelselusta, som finns och fanns. Var finns den fina tanken att vårda det som varit, för här fanns ju en möjlighet, att se hur människor har bott på platsen för länge sedan.
Går de få fotstegen upp till  trappan och ser att dörren är uppbruten och står på glänt, går in och försöker dokumentera med kamerans hjälp hur det såg ut. Förstår inte hur våra medmänniskor är funtade som beter sig på detta sätt. Men kameran blev också min beskyddare, hur konstigt det än kan låta. Tittar in de gamla skåpen och finner en bunt papper, som jag läser igenom, en förening har lämnat en ansenlig mängt av visitkort. Om man lämnar huset för gott, bör man väl städa upp efter sig och inte låta papperen med namn på föreningens medlemmar finnas kvar?

Med lite vemodiga steg återvänder jag till bilen som står parkerad på skogsbilsvägen. Mina tankar finns kvar, hur har de klarat sig under årens lopp på detta ställe, ändå så är det inte så konstigt då man inte visst något annat och hade som målsättning att överleva den långa kalla vintern utan belysning än den som fotogenlampan gav. Telefon var inte att tänk på.
Får se hur länge huset får stå kvar innan det rasar ihop.

Soffan vid köket och på övervåningen

Kan inte låta bli att dokumentera det som har varit och det som nu inte kan bevaras, för mig är det sorgligt att se hur våra medmänniskor förstör det som var ett hem för generationer förr i tiden. Varför jag återvände till platsen skedde av en ren slump. Kanske var det riktigt så, utan på min lilla patrullvända såg jag att något inte stod rätt till vid Fixtorpet, även om det i folkmun kallades för "Fixens". Stannade bilen och tog min ständiga följe­slagare och gick upp till stugan och såg lusten att förstöra har fortsatt sedan jag var där för två månader sen. Min lilla tanke, har det varit ett tillfälligt natthärberge?
Tittar in i garderoberna och ser några tapetrullar liggande på hyllorna, viker upp en kant och ser ett mönster, inte röra säger mitt inre, släpper tanken att rota mera, ser några stora vita ark papper som jag ser, inte roligt och se, på golvet ligger ett litet häfte från en förening med årtalet  1999, det tar jag med mig hem. Även om jag inte just nu vet om jag behöver det i framtiden.

Dörren står öppen på vid gavel! Fönsterbågarna är borta, de kanske passade bättre på en drivbänk eller på ett hemmagjort växthus! Kanske ironi från min sida. Men går den här gången upp på vindsvåningen, på de knarrade trappstegen, men ändå den välgjorda trappan. Till höger ser jag att de gamla tidningarna sitter kvar på väggen på den högra sidan. Tittar mig omkring i det halvskumma ljuset där det lilla ljuset strilar från den gråmulna novemberdagen. Inget stativ för att fästa kameran, men det får duga med en blixt från kameran istället. Inte den bästa bilden. Bättre med den än ingen bild alls.

Det drar kallt från det tomma fönster. Bräderna på den södra gaveln börjar glipa tomma. På golvet ligger resväskor och ett antal sängar står uppställa mot väggarna. Ser de gamla stockarna som bär upp taket där de har förstärkt taket på ena sidan. Men mitt bildminne sa något annat, för förra gången jag steg upp på vinden såg det annorlunda ut. Hade hoppas att de skulle finns kvar, själva konstruktionen med de olika stöttorna, de var jag mer intresserad av. Hur de gjorde förr ville jag också dokumentera. Vemodig lämnar jag Fixens för den här gången. Får se om huset finns kvar till en annan gång.

I gästboken har en läsare/besökare på den här sidan skrivit om en händelse i Fixtorpet i början av 1930-talet.
Postnummer 43 i Gästboken. Tack Olof!

Även det här var ett äldre hemman har nu skattat åt förgängelsen. Om några år så finns ingen antydning att det har funnit ett boningshus på den här platsen när den omgivande skogen växer upp. Man har sett detta torp och även hört mina förfäder berättat hur de kom för att hämta posten vid Bergalid. När man strövade omkring kunde man se en halv kratta och någon tegelsten som den sista delen som syns av Krabbsjötorpens kolartorp.

Text/redigering 2019-12-02 och 2022-03-30 NEN