Gamla bron över utloppet av Sörviksbäcken

Foto: ©N-E Nordqvist 1965


Dagarna drar fram i ett entonigt grått dis. Utlandsnyheterna från radio och press är dystra. Flyktningslägren med dess skakande nöd, 20-årsminnet av kriget mot Finland, och hemma stridigheter med omsskatt och pensio­ner. Allt hjälper till att utestänga det glada arbetshumöret. Kanhända en promenad bland höstdimmorna kunde hjälpa upp levnadslusten.

Jag tar vägen mot sjön Väsman. Går försiktigt över den lilla träbron som kom till för åtskilliga år sedan, som fritidsarbete, utfört av några bybor.

Jag blir glad till sinnes, och känner tacksamhet till alla de, som den gången gav sin fritid och arbetskraft för detta arbete. Deras skapelse har varit en förbindelse mellan sjöstränder, men även gjort vår by roligare och mera ombonad. Jag har åter kommit på fastlandet och beträder stigar jag kommer ihåg alltsedan mina yngsta år. Snart står jag på de vackra Västerbackarna varifrån det är fin utsikt över det genuina Sörviks by.
Västerbackarna, vi kallar det område som Anna Andersson är på för Kullarna. Mellan sjön Väsman och cykelbanan.

Blicken hänger fast vid Herrgården. Där jag står ser fasaden rent förnäm ut. Men det är ingen hemlighet att allt inom dess hank och stör är förfallet. Man kan sjunga som det står i folksången! "Mossbeväkt är trappan och ogräsen gro".

Jag kommer ihåg den välvårdade trädgården. Vattenfontänerna som lyfte sig mot höjden där strålarna ibland målades av solen i de underbaraste färger. Det är så påtagligt allt i den här stunden, för jag tycker förnimma doften, doften från sädesfälten och klöverängarna som låg spridda runt herrgården. Men mitt kanhända starkaste minne är dock klockan, den ringde till arbete men också till vila och vederkvickelse. Nu har den troligen för alltid tystnat. Ja klockan finns där ej mer, i åratal har stapeln hängt trasig, en relik från en svunnen epok i vår historia.

Bild på "Vällingklockan", klicka på länken och rulla ner på den sidan.

Text: Anna Andersson publicerad 14/12 1959.