Hans Cardell, ett levnadsöde.

Vi får vara tacksamma för det som Hans Cardell har skrivit om den här bygdens historia i många tidningsartiklar under årens lopp.

Persongalleri över Hans Cardell (1900-1988).

”Jag sitter och tittar på mina händer. Gruvsmutsen har tvättats bort någorlunda hjälpligt och valkarna har mjuknat något efter några lättande semesterdagar, men en och annan kartnagel bär jag med mig som troféer från arbetslivet.” Så inleder Hans Cardell sitt eget porträtt i en tidningsartikel tisdagen den 10 augusti 1965.

Det förundrade honom att han plötsligt var intresserad av sina egna skavanker av 30 års gruvarbete, han som haft som hobby att betrakta andra människors levnadsöden med fysiskt synbara bevis på vad hårt kroppsarbete orsakade. Hans hobby var en flitig pennföring om Sörviksbygdens ”människoöden” och tack vare hans tidningsartiklar finns mycket av 1900-talets Sörvikshistoria bevarad. Han skrev alltid under pseudonymen ”Fred Miner” (miner=gruvarbetare).

Hans Cardell föddes 17 juni 1900 i byn Jättendal i Hälsingland. Han var en i en syskonskara på tolv barn, vilka efter olika barn-sjukdomar reducerades till åtta. Vid sexton års ålder blev honom ”stugan för trång”, där familjen på tio personer hade trängts i ett rum och kök. Han tog cykeln för att trampa de fyra milen till Hudiksvall för att ta tjänst som bonddräng medan småsyskonen hängde i klasar i fönstren för att vinka av storebror på hans start ut i världen. Mor höll ett förmaningstal och torkade en tår ur ögonvrån.

Det regnade hela vägen, så när han kom fram till sitt blivande herrefolk på bondgården, lämnade han en stor vattenpöl på mattan. Arbetet gick bra, men tyvärr hade Hans förläst sig på Jack London, Upton Sinclair och Ture Nerman. Han upptäckte nämligen att han hade fått en ettrig högerbonde som arbetsgivare. De hade helt motsatta åsikter om bondetåget och om den allmänna rösträtten, vilka var brännheta diskussionsämnen då. Karl Staaf var i bondens ögon en politisk dilettant, som ville riva kungadömet och själv bli president.

Tre döttrar och en son liksom bondmoran och pigan drog djupt efter andan när Hans vågade gå till storms mot bondens patriarkaliska fördomar. Efter ett års tjänstgöring befriade Hans sin husbonde från sin ”kantstötta existens” för att ta tjänst hos en mera fördragsam bonde. Efter ytterligare några tjänster, bland annat inom massaindustrin i Hälsingland och den sviktande konjunkturen där, kom han till Brunnsviks folkhögskola 1924 där han gick två år. Sedan följde några år som kringresande, motorcykelburen Singersymaskinsförsäljare, innan han kom tillbaka till sörvikstrakten år 1937, då gruvorna behövde arbetskraft.

Här började alltså upphovet till att han på ålderns höst satt och såg på sina valkiga händer och såg tillbaka på den hårda tiden som gruvarbetare i både Lekombergs-, Håksbergs och Sörviksgruvan. 1928 gifte han sig med Karin Söderström från Sörvik, som han hade träffat på Brunnsvik. De fick med åren två barn, 1947 byggde de sig en egen stuga i Sörvik, vilken tog tre år att förverkliga.

Cardell var alltsedan ungdomsåren både fackligt och politiskt engagerad. Under många år tillhörde han Gruvs avd. 100 i Håksberg och var bland annat dess sekreterare. Han var också ledamot i Brunnsviks byggnadsförening i 12 år, de sista åren som ordförande. Jag fick äran att lära känna Hans Cardell  genom samarbetet i Brunnsviks Byggnadsförening där jag var sekreterare i flera år när Hans var ordförande. De som minns Hans Cardell, som gick bort 1988, minns honom kanske som en beslutsam, lite bister man, men han var trots det mycket lätt att samarbeta med. Hans väl underbyggda åsikter vägde tungt inom de organisationer och föreningar han tillhörde. Hans skarpsynta blick för omgivningen och dess invånare finns för alltid bevarade tack vare alla arbetarporträtt, som han med sin flitiga penna lät oss ta del av.

Text: Kerstin Bergström. Redigering  N-E Nordqvist