Brunnsvik/Lekomberg med omgivning.

Inventering av kolarruiner och  Mathilda­stenen

Foto: N-E Nordqvist 1990. En kolarruin i det lokala namnet Gropberget.

Vår skog och natur förändras ständigt i olika kretslopp. Skogen avverkas och ny planteras. Träkol behövdes till järnframställningen, och i den förändrade skogen kommer allt att bli nytt. Skogsmaskiner med dess förare vet många gånger inte vad det är som man kör över. Kolarkojans ruin är ändå ett kulturarv att bevara. Därför gjordes en inventering för att skapa en bild av hur många ruiner som finns i ett visst område.

Vid undersökning och inventering av kolarruiner användes en karta, utgiven av Ludvika OK 1984 och kompletterad år 1989 under namn V.Gussjön, det finns inte mindre än 232 kolbottnar av varierande slag. På en kolbotten ser man många gånger vilken typ av milor det har varit. Liggmilor och resmilor ger olika resultat på kolbottens utseende. Liggmilor är rektangulära medan resmilor är runda till formen. Ofta ser man det direkt när man kommer till en kolbotten, runt kolbotten är det grävt ett dike ner till fast mark. Genom att diket är grävt ner till fast mark kan inte elden sprida sig ut till den angränsande skogen under markvegetationen. Värmen inne i milan är omkring 300 grader. Det är inte så konstigt att man då vidtog en sådan här enkel säkerhet mot brand i den närliggande skogen.

Hur många milor har det inte kolats i skogarna? Vi har ju på det område som inventerats 232 st kolbottnar. Vid andra ställen här i landet började skogen ta slut kring de större bruksorterna på 1600-talet. Nu har det troligtvis inte varit så drastiskt här runt omkring, som det har varit på andra ställen i vårt land. Men det vittnar ju om en stor aktivitet även här i bygden.

Kolningen var på många platser belägna långt från kolarens hemort, och att övernatta under bar himmel var ju inte att tänka på. Enkla bostäder till skydd mot väder och vind fick byggas upp kring kolbottnarna. De var inte så stora, utan de rymde två britsar i bästa fall och ett litet bord nedanför ett solkigt och sotigt fönster på ena gaveln. Britsen gjordes av den ved (slanor) som fanns tillgänglig och ovanpå slanorna granris. Kolarkojan var många gånger så trång att man kunde sträcka ut armarna till båda sidorna av kojan. Där fanns även en enkel eldstad med rökgång ut, de flesta på en gavel. Ingången var på den långsida som var vänd mot öster. Gaveln många gånger vänd ut mot milan, det var praktisk. Kolaren var ständigt på vakt över sina milor. Var han trött och behövde vila så kunde han öppna dörren lite på glänt eller titta ut genom fönstret och se över milan.

Hur många ruiner finns det då i denna undersökning?
Det var en större samling än väntat. 73 st renodlade kolarruiner med eldstaden kvar, 2 st med en rektangulär kojruin utan eldstad och 1 st stallruin vid Fängentjärnarna. Denna stallruin hör till den huggarkoja som var belägen på andra sidan vägen.

Många av ruinerna är väl bevarade medan en stor del är raserade på eldstadens ena sida. Det är inte så svårt att förstå detta när man har sett konstruktionen av de bevarande ruinerna. Alla ruiner är byggda av upplagda stenar. Varje kolbotten har ett gammalt namn, många tyvärr bortglömda liksom vem som har kolat på den platsen.

Anteckningar om sista användning av kolbotten och ruinen bygger på en enkel logik. Skogsbolag har på många ställen avverkat skogen, därmed blev det stubbar, i varje stubbe finns årsringarna kvar. Räknar man ringarna och drar ifrån det antal årsringar från det årtal det blev avverkning i området. Nu kan man inte säga exakt vilket år som den användes sista gången. Men det ger en någorlunda riktpunkt när det kolades på den platsen sista gången.

Exempel. Avverkning 1991, 86 årsringar i stubben, 15 år från frö till att det blev en planta. År 1991 -86 år -15 år = år 1890 som denna kolarruin användes sista gången. Den matematiken bygger ju på den sista användningen av kolbotten och kolarruinen. Ruiner har inte alltid funnits på kartan och de flesta ruiner har dokumenteras med fotografering. Något som har varit intressant, hur ruinernas eldstad har varit vänd i för väderstreck.

51 st ruiner var vända i väderstrecken inom Ost - Norr - Väst. Nästan alla kolbottnar hade tillgång till vatten i närheten, en liten mosse (myr) eller en bäck i närheten. Det var kanske en liten säkerhet på grund av brandrisk vid utrivningen, då de heta kolen lätt kunde fatta eld, "en loppa i hopen".

Mathildastenen

Foto: N-E Nordqvist 2020-04-13

Det är en hel del personer som har letat efter denna sten, nu har vi satt upp en skylt som visar var stenen finns lite gömd. Titta efter skyltens riktning så ser man en annan skylt vid stenen. Men här är koordinater: N 60.21.548 E 15.11.459  WGS84, felmarginal vid mättillfället +- 3 meter. (koordinaterna uppmätta med mobilen).

Under den här vinjetten ska vi komma till en speciell liten händelse under inventeringen av kolaruinerna. Att vara ute i skog och mark kan ge vissa upplevelser. Minns som i går att jag tog cykeln hemifrån en fredag eftermiddag, det hade regnat på förmiddagen, men hade klarnat upp så det var lämpligt att göra en liten komplettering av en kolaruin inte så långt bort från hemmet. Cykeln gömdes en liten bit in vid "ryssbotten". Namnet "ryssbotten" kommer från den händelse som inträffade på 1940-talet när en rysk dräng i Norrvik tog livet av sig vid denna kolbotten. Drängen upptäcktes vid en jakt, en av ortens jägare hade avlossat ett skott mot ett villebråd på kolbotten, när jägaren kom fram så blev han alldeles ifrån sig. Jägaren trodde att det var han som hade skjutit ryssen, men det konstaterades att drängen hade varit död en tid så jägaren friades helt.

Plockar fram mina anteckningar, kartan, kompassen, kameran och blyertspennan. Börjar att gå mot en misstänkt kolbotten, men jag hinner inte gå så långt då någon okänd stoppar upp mig på min lilla vandring vid några små granar. Det var någon okänd som talade med mig, akta dig för stenen där borta. Tittar bort dit och ser en långsmal men bullig sten bland lingon och blåbärsris. Kaxig som man kan ju vara så den kliver jag väl över är min tanke. Fortsätter efter samtalet med den okände på en liten ringlande stig och kliver över stenen. Steget på den andra sidan stenen blev inte vad jag hade väntat mig. Plötsligt låg jag raklång på marken och läste "Fader vår" på ett helt annat språk som inte är tryckbart. Funderar lite grann hur jag kunde ramla, men kommer inte på något lämpligt. Vänder på huvudet och stirrar på stenen. Nu hamnade hakan nästan väl långt ner. Vid fallet hade jag ju mina saker hängande över bröstet och inte ens udden på blyertspennan hade gått sönder. Här läser jag en massa inristningar som har hackas in. Hackas in kanske är fel ord på ett ställe, snarare en liknelse att man drar en smörkniv i en smörask och skriver in ordet "Mathilda" i rektangeln. Vad fanns det för orsak att just jag skulle få uppleva detta i skogen? Vet faktisk inte varför, för mig är det en gåta! Eller var det ett möte med det okända?

Foto:©N-E Nordqvist 1991

Varför kallas stenen för Matildastenen? Svaret är enklare än man kan tro, även om det är en sten bland alla andra stenar i skog och mark. Enklast är ju att kalla den vid detta namn då det är inhugget i stenen. Men den största frågan är väl ändå, vilka har huggit in sina initialer samt årtal i stenen? Allt tyder på att det är Jakob och Augusta Danielssons barn, Johanna Charlotta, Per Johan och Matilda. Då får vi fram initialerna J D och P J D, samt namnet Matilda högst upp på stenen. Alla hör hemma i byn Norrvik och var boende inte så långt från stenens plats i den lilla gångstigen. Se initialerna J D och P J D på den översta bilden.

Vem döljer sig bakom dessa signaturer? Hör de hemma i bygden?

Åren har ju rullat på och när detta skrivs under slutet av oktober 2019. För några år sedan fick jag en förfrågan om vi skulle sätta upp en skylt på någon plats för att bevara till nästa generation. Efter många funderingar och tankar så blev det en skylt vid "Mathildastenen". Några personer har hört av sig för att se stenen, den har också används som en punkt vid geocaching. Bara för några dagar tidigare än det här skrivs så stod en person på trappan med en lapp i handen där det stod Ryssbotten och Mathildastenen och ville veta var den fanns. 

Foto: N-E Nordqvist 2018-11
Äntligen kom vi till skott rustade med skylten, borstar och en liten hacka för att få fram stenen.

Skrivet 2019-10-29 NEN