Köpa mjölk i Sörvik

Anna Jakobsson berättar om hur det var i Sörvik förr i tiden. Från en bandinspelning under åren 1979-80 i NTO-lokalen Brunnsvik

Du talade om förut när ni bodde i Lekomberg att ni inte fick köpa mjölk av Öhman! Nej det fick vi inte så. De hade en jättestor källare på sommaren och på vintern hade de en stor liksom en låda där mjölkflaskorna stod rad i rad och de som tog mjölk i stan hade två krukor, och det var en som han tog med sig hem och en som han lämna så gick det. Och det körde dom först till, Lundberg hette han som körde, i många år. Och precis halv nio på morgonen skulle den där kärra vara färdig med den där mjölken och köras till Ludvika. Då satte de ut den där mjölka i köksfarstu vid herrgården, där de delade ut mjölka till allihop och körde ut. Det fanns inte möjlighet att få en liter mjölk, tok i världen. 

Den där fröken Jonasson de hade var en förfärligt och besvärlig människa och elak å le, och hon var föreståndarinna vid Öhmans i flera år. Hon var egentligen som det kom an på mest, sen kom det några familjer till Sörvik jag vet inte om de var de här Son & Bong eller vad de var för några, för det var före innan vi kom till Sörvik, nej det var efter, sen vi kom dit, som de där kom dit. 

De där familjerna hade så små barn att de inte fick köpa nå mjölk. 

Vi ska citera vad Anna Andersson skrivit och berättat ur "Där Vällingklockan tystnat". 

Men tyvärr, fick man också uppleva att det fanns andra mönster. Det stod varje dag en trio av damer som alltid föreföll vara sig själva nog. De hade inte stora familjer eller små barn, de köpte stora kvantiteter mjölk, men det föll dem ej in att avstå något litet hur nätt det än var. Denna sortens fruntimmer ordnade så att de expiderades först. Ve den som vågade störa turordningen där de innehade första, andra, och tredje platsen i kön. Jag glömmer aldrig den höstdag då två mödrar kom till herrgården för att köpa mjölk. De var nyss inflyttade och hade rätt stora familjer med små barn. Den obligatoriska trion kastade nedlåtande blickar på nykomlingarna. De båda främlingarna i sin tur såg rent av blyga ut, som om de liksom velat be om överseende för att de fanns där. 

Första veckan fick främlingarna dela på en liter om dagen. Andra veckan var det de tre första dagarna ingenting kvar då deras tur kom. När man från mjölkkammaren ropades ut , att nu hade man ej mer att sälja, lämnade de herrgården med - som jag tyckte - pinande anletsdrag, och vem undrade på det. Den fjärde dagen inträffade dock något som väl ingen av kunderna väntat sig. Vid Herrgården var anställd en hushållsfröken, som alltid var med då mjölken mättes ut. Den här dagen hade vi fått vänta längre än vanligt på att förrättningen skulle börja. Äntligen var det klart och sin vana trogen överräcker första damen i trion sin flaska beledsagad med orden "fem liter". Till allas förvåning skjuter fröken tillbaka flaskan och kommer ut i förstugan. Hon ser demonstrativt på de väntande människorna. Taktfast banar hon sig väg fram till de båda nykomna kvinnorna som står närmast utgången. Hon ställer frågan till dem om de ej fick någon mjölk dagen före. 

    Det hörs ett lågmält:  "Det var slut då vår tur kom". 

    Men ni har väl kommit på tur de andra dagarna?

    Inte denna vecka blir svaret. 

    Har Ni barn?

    Båda svarade de:  JA. 

Men, säger fröken, idag skall Ni då inte behöva gå hem utan mjölk. Kom med fram så ska jag ordna att ni får först den här gången. Hon frågade hur många liter de önskar. "Vi är tacksamma för vad vi får köpa". De har varsin flaska som rymmer tre liter. Fröken fyller dem till brädden. De betalar och lämnar tyst förstugan. 

För andra gången den här dagen kommer fröken ut, kunderna väntar med spänning på vad hon har att säga dem. På sitt sydsvenska tungomål meddelar hon, att ingen får köpa mera än högst tre liter. Hon tillägger, ingen här har stor familj eller små barn. Vi måste hjälpas åt så att alla kan få åtmindstående någon liter, det är svårt att vi ej kan hålla samma kvantiteter som vi tidigare gjort. 

Nu tar en av de tre ton och säger med darr på rösten:  De båda vid dörren var inga kunder, de har flyttat hit för en knapp månad sen.  Snabbt replikerar fröken:  "Det bör ej deras små barn straffas för". En nära nog högtidlig tystnad följde efter denna ordväxling. Så då blev det en ändring på systemet, så att de fick köpa.

Men ville en gruvarbetare köpa mjölken så blev de nekade och fick gå och köpa den av andra mjölkbönder. Det var skillnad på folk då och är skillnad även nu på folk!

Men Anna handlade inte mycket mjölk där utan vi köpte mjölken i Digervåla dit Anna gick varannan dag, uppför de där backarna, Jag vet en gång när jag var dit, det var på vintern, det var så galet med snö, så jag kom fram där till Kalas-Johan vi kallade han då. Men hur i helsike har du kommit hit! Sa han. Du ser att jag är här, jag fick låna mig ett par skidor för att åka till Digertes efter min mjölk. Jag såg inte ens grindstolparna för så galet med snö var det. Du kan inte tro vad snö det var den där vintern, det var alldeles förskräckligt. Men jag kom väl hem igen fast jag hade att göra hela förmiddan. Men när man kom ner i skogen så var det inte så farligt utan det var mer på de där åkrarna och slätterna. Det var förfärligt, så att man har fått slitet för allt ting. Maken till liv har jag inte fått vara med om, nu har jag varmt och skönt omkring mig så nu får en vara tacksam. 

Text redigerad av N-E Nordqvist