Kyrkvandring mellan Ludvika - och Oxbacken

Denna skrift kommer från en önskan från Ludvika församling, dels för att skriva ner minnesvärda platser och andra okända saker från gamla tider. Den urgamla vägen har haft på många andra ställen en annan sträckning. Den här skriften handlar om den sträcka som man använde på sin vandring till Grangärde kyrka under 1990-talet och även ett mindre antal år in på 2000-talet. Innan vi tar oss an vandringen, borde vi kanske skänka en tanke och ställa oss frågan, hur har de färdas mellan Ludvika och Grangärde? Låt oss glömma dagens rutt. Äldre kartor säger att en del av vägen gick över Ickorrbotten och fram till Burens. Gamla vägar hade den egenskapen att de skulle gå på åsarna. Så även vid Brunnsvik och Fängenhällarna.

Hammarbacken

Vår vandring, på den så kallade pilgrimsleden mellan Ludvika kyrka och Grangärde kyrka borde egentligen starta vid Ludvika Ulrica kyrka. I stället startar vi nedanför Hammarbacken, efter cykelbanan vid Skuthamn. Vid Hammarbacken låg ju Ludvikas första kyrka. Vänder man sig mot det ståtliga sädesmagasinet kan man se en långsmal sten nedanför slaggstensmuren som symboliserar platsen för den tidiga kyrkan.

Ställviken

Vår vandring har börjat och efter ett par hundra meter finns en liten stuga mellan sjön Väsman och cykelbanan. SWB-banan (Stockholm-Westerås-Bergslagen) började byggas kring förra sekelskiftet. En banvaktstuga från den tid det var liv och rörelse på på järnvägen. Här har vi också en fin utsikt över sjön Väsman och i horisonten kan vi se vindkraftverken snurra. På andra sidan där det nu är en parkering, förr har det varit en stor ravin som nu är igenfylld och nu är den skapad som en naturskön rastplats.

Ställviksberget

Strax efter parkeringen och rastplatsen dyker gamla landsvägen mellan Ludvika och Grangärde upp. Kaffeholmen i Sjön Väsman är ett av de mest fotograferade motiven. Samtidigt så har den varit en samlingsplats för den frikyrkliga församlingarna då de utförde dop av medlemmarna i närheten av holmen.

Gruvhålen vid Lilla Iviken

Snart knarrar och klampar våra skor på en av de fåtal broar över några vattenfyllda gruvhål. Här har det en gång i tiden varit liv och rörelse. Malmen har ett stråk som kommer under sjön Väsman och upp i dagen mot Lilla Iviken.

Lastplatsen Iviken

Landskapet på den östra sidan av cykelbanan har under årens lopp förändrat sig. Jordmassor har fraktats dit får att planeras ut för att få en mer jämn yta. Samtidigt har en del av vårt kulturavr försvunnit. Vem kan i dag tänka sig att en lång sträcka av cykelbanan, tidigare järnvägen har haft ett dubbelspår vid Iviken. Gruvan ovanför Iviken har där haft sin utlastningsplats av malmen på järnvägen.

Fundament efter en linbana

Mellan Iviken och Burens finns en i folkmun plats som kallas för "Långsyna". Varifrån det namnet kommer ifrån är okänt. Kan det vara så att man såg långt? Här ligger också några stora cementklumpar i naturen. Cementklumparna användes för att hålla bärkabeln sträckt. De hör hemma efter en linbana som kom från gruvorna uppe vid Ickorbotten.

Banvaktstugan Burens

Långsyna (mellan Iviken och Burens) har passerats och nu kommer vi fram till Burens. Det första vi möter är banvaktstugan och bara några meter från den kommer gamla landsvägen. Nu är det intressant att tänka till. Här kommer dessutom den äldsta vägen som vi känner till mellan Ludvika och Grangärde. Alltså den väg som är utmärkt med milstenar! I dag har vägen fatt ett annat namn,

Rödgruvevägen

Ett stenkast från banvaktstugan, vid sjön Burtjärns södra ände ligger en gammal kalkugn, som på senare tid har blivit föremål för upprustning. En del av kalken kördes till hyttan i Gonäs med hästskjutsar. Kalken bröts företrädesvis vid kalkbrottet vid Limberget, Sörvik.

Banvallen efter sjön Burtjärn

När vi går på den gamla banvallen så har vi vatten på bägge sidorna. I början av 1900-talet byggdes järnvägen rakt fram mot Sörvik. Därför finns på vissa ställen små vattenfyllda gölar som förr har varit en del av sjön Burtjärn. Nuvarande landsväg och riksväg går parallellt med den före detta järnvägen kom till under 1950-talets slut.

Sörviks Hytta

Hyttområde Sörviks nedre hytta ligger efter bäcken mellan sjöarna Burtjärn och Väsman. Den slagg som finns mellan utloppet av Burtjärn och Munkbacken hör till Sörviks nedre hytta. Från sjön Burtjärn fanns det två vattenrännor vilka nu är torrlagda. I området finns det ett område med kolblandad jord och slaggvarp av typ masugnsslagg. Några av slaggvarpen är skadade genom att man har tagit bort slagg. Sörviks nedre hytta anlagd 1643 och ödelades år 1813 då intressenterna flyttades till Marnas hytta i Norrbärke socken. Ludvika socken fanns inte på den tiden.  Koden W 7 B betyder Wäster Bergslagen och 7 är numret på hyttan, i det här fallet Sörviks nedre hytta. Hyttan ägdes av bygdens bergsmän.

Munkbacken

Mitt för rastplatsen vid sjön Burtjärn kan vi kasta en blick upp mot Munkbacken på cykelbanans västra sida. Låt ordet Munkbacken rulla runt en stund. Några har antytt att det har funnits ett kloster eller något liknade förr i tiden. Några bindande bevis finns inte.

Kvarnen och ladugården

Sörviks nedre hytta utnyttjade vattnet från Burtjärn. Kastar vi en liten blick åt den västra sidan av cykelbanan kan vi följa bäckens virvlar ett liter stycke. Här har vi kvarndammen med den nu rivna kvarnen och ladugårdarna, för att inte tala om det ståtliga sädesmagasinet på nedre delen av Munkbacken.

Sörviks Gård

Den stora numera gula träbyggnad (bergsmansgård) som står efter länsvägen har gamla anor. På en gammal karta från år 1768 finns den utritad. Då fanns i Sörvik sju gårdar. På andra sidan av cykelbanan fanns stora öppna åkrar som sträckte sig nästan ända ner till sjön Väsman.

Posthuset Sörvik

På långt håll kan man se det stora vita huset i Sörvik där det har fimnite en postlokal. Denna plats har anor långt tillbaka i tiden. På kartan från år 1768 finns ett antal gårdar utsatta i Sörvik. Men denna vita byggnad har byggds omkring förra århundradet. Det mest intressanta är att den har en slaggstensgrund och att huset är uppbyggt på en ladugårdsgrund.

Sörviks station

Från Sörviks station kunde man nå den stora vida världen. Här stannade tågen för att låta folk stiga på och en gång i tiden kunde man åka tåg till Särna. Även vi barn som gick i Sörviks skola under senare delen av 1950-talet åkte rälsbuss till Salen för att åka skidor där en dag.

Limsta

Limsta i Sörvik är för många okänt. Sjöfarten var livaktig på sjön Väsman och nedanför reningsverket i Sörvik fanns en lastplats där de lastade bland annat kalk som fraktades vidare upp mot Sunnansjö och Grangärde/Nyhammar.

Sörviks skola

Vår vandring på den lättgångna på den före detta järnvägen går vidare mot Lekomberg men vi kan se en liten del av Sörviks skola. Där den äldsta byggnaden är Ludvika kommuns äldsta  skolbyggnad/fritids som används även i nutiden.

Lekombergs lastplats

Lekombergs lastplats var lydande under Stehsbo station. Den kom till under den expansiva utveckling som skedde när Gruf AB Lekomberg etablerade sig på höjden ovanför Brunnsvik. Den långa lastkajen är uppbyggd av slaggstensostar. En av de få som finns kvar. Kraftcentralen nere vid sjön Väsman kom till när gruvbolaget något år efter då de köptemarken år 1908. Tunnel in i berget var till för att få en mer rationell utfrakt från gruvans anrikningsverk, utfrakten kom igång via tunneln år 1938.

Brunnsvik

Brunnsvik, det är en hel och lång historia. Ändå finns några viktiga detaljer som inte kommer fram. Brunnsviks Hytta ligger efter bäcken som rinner under den lilla bro på sin väg ner till sjön Väsman. Slaggstenarna ligger i stora högar mellan cykelbanan och sjön Väsman. När järnvägen drogs fram så fanns det en liten hållplats vid Brunnsvik. Det var en perrong och ett vindskydd samt en stoppsignal som man fick vrida mot det håll som tåget kom ifrån. Vägen som korsade järnvägen fanns inte utan vägen ner till Karl-Erik Forsslunds Storgården gick ner på sidan av Patron Öhmans hästhage. Där folkhögskolan nu ligger.

Norrvik Karl-Pers

Här lämnar vi cykelbanan och viker av upp mot Norrvik. Karl-Pers heter den första gården vi ser följt av Jan Petter Pers och Anders Persgården. Den sistnämnda gården har också en intressant historia. Här fanns en gång i tiden loftet som nu står vid Storgården. Det flyttades till Storgården år 1918. Mellan de två sista gårdsnamnen finns ett stort träd. Den numera fridlysta almen vid Anders-Persgården var en gång nära att fållas i början av förra seklet. Anledningen var att den skuggade den bakom liggande åkern, men almen skonades på byamäns förbön: "hon är ju Norrviks prydnad".

Norrviksån och hyttan

Krabbsjöån byter här namn till Norriksån och strax nedanför bron fanns Norrviks hytta. Hela området kallas för Hyttbacken. Den stora planen där bussen vände i Norrvik förr i tiden kallas för "Lobacken eller logbacken". Här fanns även Norrviks såg som lades ner år 1912 då den var en konkurrent till sågen i Ludvika.

Gamla vägen mot Fängenhällarna

Vi svänger nu in på de gamla vägarna mot Grangärde. Vilken numera har fått namnet "Erikas väg".Några äldre hus passeras bland annat "Smens" som den sist utposten innan stigningen upp mot Fängenhällarna. Stopp ett tag det rinner en liten bäck över vägen. Utbölingsbäcken. Här finns en liten händelse där en ung kvinna dränkte sitt lilla barn i bäcken. Kolonin i Fängenhällarna lämnar vi åt vårt öde och fortsätter vår mödosamma vandring mot toppen av berget. Högst upp kallas det för Tunnfallet.

Inristningarna Fängenhällarna

Nu kanske vi behöver en välbehövlig paus efter den hårda vandringen från Norrvik. Så gjorde även de tidigare vandringsmännen till och från Grangärde Kyrka. På en av stenhällarna finns inristningar kvar sedan gamla tider. Det tog en lång tid innan man kunde finna dessa inristningar år 1988. Troligt har man suttit på berghällen och vilat och samtidigt knackat in med enkla medel sina initialer. Men här uppe på bergstoppen hade många ungdommar sina festligheter där de spelade och dansade under sommarnätterna.

Milstenen

Nu går det lättare, oavsett om vi kommer till eller från Grangärde. Vi är också nu inne på vad vi vet den gamla vägen mellan de båda kyrkorna. På den östra sidan av gångvägen står en halvmilssten lite skymd inne i skogen.

Finntorpet

Gamla Finntorpet hade en stor egendom. Där det fanns ett antal hus. Här har vi de tre små tjärnarna som omgärdar Finntorpet. Finndammen, Mellandammen och Hemdammen, alla har varit uppdämnda för att hålla vatten till hyttans drift i Prästhyttan. Intressant är att det finns ett gravfält inom området som har varit föremål för arkelogisk undersökning. De små kullarna som finns är gravar från vad de tror från ett skogsfolk som levde här. Men när?

Länsväg korsning

Skorna slits på grusvägen på Prästhyttsvägen innan vi kommer upp till länsvägen eller numera riksvägen och slår följe med den gamla vägen mot Oxbacken. Innan vi kommer fram till Oxbacken står det en fyrkantig sten efter vägens östra sida som markera att vi nu har kommit in på Prästskogen. Alltså kyrkans skog. Längre ner i Oxbacken står det en milsten. Då har vi passerat 2672,25 meter från den sten som står vid Fängenhällsbacken. Från Oxbacken är det inte så långt kvar till Krokeboda. Vad är det någonstans? Det är ett gammalt namn på Stensbo.

Vidare gick på bron över vattenleden mellan sjön Björken och Väsman och vidare över Korsnäsberget och fram till kyrkan i Grangärde.

Text: N-E Nordqvist 2022