Brunnsvik/Lekomberg med omgivning.

Ett gammalt signalvakthus

I ett sådant här litet hus, rödmålat med vita knutbräder stod spelstyraren och hade sin uppmärksamhet på de vagnar som firades ner till sjön Väsman. Han kunde från sin position ha uppsikt över hela banan. Om det hände något stoppade han spelet med en en stor ratt. Detta är vad vi förstår ett av originalen till de fyra-fem hus som fanns här i Lekomberg.

Foto: N-E Nordqvist 1979

Utfrakten från anrikningsverket

Foto: ©Johan Persson år 1911

Bilden ovan visar den lilla bangården som fanns mellan anrikningsverket och rutschbanan. I bakgrunden syns nedre delen av anrikningsverket och i bildens övre högra kant utfraktsbanan till den gamla gråbergstippen.
Lekombergs gruva var inte belägen i närheten av någon järnväg. Gruvan var högre upp i bergen, ett stycke ovanför byarna Lekomberg och Brunnsvik.
Gruvbolaget hade hela tiden problem när den anrikade malmen från de flitiga gruvarbetare nere i gruvan skulle transporteras iväg ner till SWB-banan, där utlastningen skedde på järnvägsvagnarna.
Från anrikningsverket och ut till rutschbanan fanns då en liten bangård, där hästar från Nybergs häståkeri i Brunnsvik drog ut de så kallade "norbergs­vagnarna", lastade med malm. Mellan järnvägen och bangården fanns då en rutschbana med dubbla spår där två vagnar firades ner åt gången. All malm som gruvbolaget fick fram exporterades till Tyskland, Nederländerna och England.
Linbanan mellan Lekomberg och Källbotten fanns inte ens i tankarna på den tiden inom ledningen för gruvbolaget.

Hamnen i Lekomberg

Foto: okänd fotograf. 

Bilden är publicerad i tidningen Dalpilen 1897-12-03. Här i den här artikeln om rutchbanan är bilden uppdelad i två delar.

En av de svårigheter AB Ludvika Bergverk hade var att transportera malmen från gruvan. Järnvägen var inte byggd när Ludvika Bergverk kom igång med sin verksamhet. Sjöfarten på Väsman var vid den tiden livlig. Segelskutor och ångbåtar kom och gick i en ständig ström. Det var en hamn i Sörvik och en i Lekomberg. Alla var de på väg med gods. På släp hade en del pråmar.

Ludvika Bergverk köpte en bogserbåt från Finland vid namn Pikku-Matti. Det var en båt som tidigare hade varit i bruk i Finland, enligt min sagesman Ernfrid Andersson. Ludvika Bergverk använde denna ångbåt för att dra pråmar från Lekomberg till en lastkaj i Ludvika där malmen lastades om.

Mellan gruvan och sjön Väsman byggdes någon gång mellan åren 1895 - 1898 eller ännu tidigare en rutschbana. Gamla rutschbanan var 700 meter lång. Spåren bestod då av tre rälsar. Den 70 mm räls som användes var det en stor brist på. Rälsen i mitten användes både för vagnar som var på väg upp och ner. De två, ibland tomma vagnar användes som motvikt när de två andra firades ner till Väsman. Nu måste ju vagnarna mötas på något ställe. Man byggde något som kallas för "trispår". På en sträcka av 100 meter var det 4 rälsar, med en växel, den kom att leda in vagnarna på de olika spåren.

Av en händelse så gick jag in på sajten "Järnvägshistorisk Forum" där Christer Fredriksson med flera hade tankar, som handlade om BKJ Klotens sjöfart med båten Tärnan den 18 augusti 2011. Här lämnar jag båten Tärnan och koncentrerar mig på Pikku Matti. Bland annat skrivs några rader om ångbåten Pikku Matti som användes i sjön Väsman. Den byggdes i Stockholm på Ludvigsbergs verkstad med måtten 8,90 x 2,38 meter och med en ångmaskin på 5 nominella hästkrafter. Pikku Matti användes först som demon­stra­tionsbåt i Stockholm. Pikku Matti köptes år 1883 av Klotens AB, CF Liljewalch. Den placerades först i Långvattnet och byttes år 1887 med TÄRNAN från Södra Hörken, allt enligt inventarielistor, kassa­böcker, kontoböcker, korrespondens, arbetsrapporter, med mera från Klotens AB sparade arkivhandlingar. Under år 1884 byggdes ett tak på båten.

Ångbåten Pikku Matti såldes år 1897 till ägarna till gruvan i Lekom­berg, Under åren 1895 - 1898 bröts gruvan av några enskilda personer, vem det var har man inte kunnat få fram. Till Bergm Emb har ett bevis lämnats in med ett datum av den 29/2 år 1896, gruvan blev då anmäld och hade då övergått till annan ägare.

Efter att den hade gjort sitt vid gruvbolaget så såldes den till en privat­per­son då SWB öppnades och gick kvar som lustbåt för olika arrangemang och byggdes om på 1920-talet med dieselmotor och båten fanns kvar in på 1950-talet.

Två så kallade "norbergsvagnar" firades ner till Väsman

Foto: okänd fotograf.

Gamla rutschbanan gick under den gamla träbron som var nere vid landsvägen. Under bron fanns en mindre och en större öppning. I den lilla öppningen gick den gamla rutschbanan ner till hamnen vid Väsman. Den bro som finns nu på denna plats kom till långt senare. De två stora husen nere vid Väsman var inte byggda.
Två norbergsvagnarna i varje vagnsätt var fast anslutna till en vajer på 22-23 mm i diameter, för att inte skada den spända vajern så monterade man rullar mellan spåren, som den kunde löpa i. Uppe vid gruvområdet stod spelet, för att inte de tungt lastade vagnarna kunde rusa utför den långa backen fanns en stor broms. I ett "signalvakthus", inte så långt från bromshuset stod spelstyraren och reglerade med en stor ratt hastigheten på vagnarna som firades ända ner till sjön Väsman.

Den gamla rutschbanan vid sjön Väsman

Under en omkostnadsräkning under åren 1861-1862 är det noterat att Pelles Eric Olsson i Brötjärna för följande arbeten och utbetalningar:
Anlagt en väg ifrån Lekombergsgruvan till sjön Wessman enligt kontrakt för 569:- Riksdaler
Kan det vara första spadtaget för att få till denna rutschbana mellan gruvområdet och sjön Väsman?

Under åren 1895 - 1898 bröts gruvan av några enskilda personer, vem det var har vi inte lyckas få fram. Till Bergmästar- Embetet har ett bevis lämnats in med ett datum av den 29/2 år 1896, gruvan blev då anmäld och hade då övergått till annan ägare.

I december år 1898 bildades ett nytt bolag, det fick då namnet AB Ludvika Bergverk. En av de svårigheter AB Ludvika Bergverk hade var att transportera malmen från gruvan. Järnvägen var inte byggd när bolaget kom igång med sin verksamhet. Frakta malmen med häst och vagn till Ludvika var nog inte att tänka på. Sjöfarten på Väsman var tidigare livlig. Segelskutor och ångbåtar kom och gick i en ständig ström. Det var en hamn i Sörvik och en i Lekomberg. Alla var de på väg med gods. På släp hade en del pråmar.

Mellan gruvan och sjön Väsman byggdes någon gång mellan åren 1895 - 1898 en 700 meter lång rutschbana. Den startade inte så långt från Spel- och Storgruvan, och slutade nere vid Väsman. Uppe vid gruvan fanns en liten bangård, där de ibland tungt lastade vagnarna skjutsades fram och åter till de olika upplagen med handkraft och spända vadmuskler. En del av denna bangård var delvis byggd på ställningar.

Gamla rutschbanan var 700 meter lång. Spåren bestod då av tre rälsar. Den hade 60 eller 70 mm räls som användes var det en stor brist på. Rälsen i mitten användes både för vagnar som var på väg upp och ner. De två, ibland tomma vagnar användes som motvikt när de två andra firades ner till Väsman. Nu måste ju vagnarna mötas på något ställe. Man byggde något som kallas för "trispår". På en sträcka av 100 meter var det 4 rälsar, med en växel, den kom att leda in vagnarna på de olika spåren. Omkring 1910 värderades denna till 15.000 kr.

Gamla rutschbana gick under den gamla bro som var nere vid landsvägen. I bron fanns en mindre och en större öppning. I den lilla öppningen gick den gamla rutschbanan ner till hamnen vid Väsman. Den bro som finns nu på denna plats kom till långt senare. Även de två stora husen nere vid Väsman var inte byggda. Där nere fanns den lilla enkla hamnen. Glöm bort hur det ser ut nu, allt var då förändrat.

De två norbergsvagnarna i varje vagnsätt var fast anslutna till en vajer på 22-23 mm:s diameter, för att inte skada den spända vajern så monterade man rullar mellan spåren, som den kunde löpa i. Uppe vid gruvan stod spelet, för att inte de tungt lastade vagnarna kunde rusa utför den långa backen fanns en stor broms. Med den kunde man reglera hastigheten.
Nere vid Väsman var det en liten bangård, där huvudspåret fanns rakt fram och två små sidospår. Vagnarna kunde på något sätt köras ut för hand på pråmen, och man tippade innehållet direkt i pråmen. På den ena sidan av spåret fanns ett litet skjul för skydd för väder och vind. Även kallad "signalvakthus" med en telefon för kontakt med de som var uppe vid gruvan och reglerade spelet. Det kunde ju ibland bli en lång stund av väntan innan nästa last kom från gruvan. Även det material gruvan behövde, och som kom sjövägen, lastades i de tomma vagnarna, för att sedan följa med upp.

Foto: Okänd fotograf

Vår okände fotograf har här samlat stora delen av verkstadsarbetarna på den plana marken framför gruvlaven med en transportkulvert till krossen.
I mekaniska verkstan löste man de flesta problem som kunde uppstå vid gruvbolaget. Linhjulen till linbanevagnarna svarvades, linbanebuttar tillverkades och mycket mer.
Från vänster: Fredrik Mattsson verkstadsarbetare, Hjalmar Danielsson verkstadsarbetare, Gunnar Johansson smörjare i verket, Karl Grund, Karl-Erik Frögren reparatör borrmaskiner, Karl Jakobsson verkstads­arbetare, Ernfrid Andersson verkmästare, Per Eriksson borrsmed verkstadsarbetare, Filip Åkerström svarvare, Holger Andersson borrsmed verkstadsarbetare, Hjalmar Sjögren plåt- och rörarbetare verkstadsarbetare och August Ekorre verkstadsarbetare

Rörtången som fanns i det fördolda

Foto: ©N-E Nordqvist 2009

Under en reparation av en mindre traktor ute i naturen fick jag tag i en rörtång. Reagerade inte först när jag tog tag i den, där den låg i en plåthink. En Bahco No90! Vände på tången och där stod det med instansade bokstäver G. A. B. Lekomberg.
I min hand vilade helt plötsligt en rörtång från Gruf AB Lekomberg. En rörtång som någon, antagligen på den mekaniska verkstaden har stansat in för över 60-70 år sedan. Tittade upp mot gruvbacken, där gruvbolaget har haft sina anläggningar en gång i tiden. Än en gång har någon överlämnat ett visitkort från den tiden då det var liv och verksamhet ovanför Brunnsvik.

Mekaniska verkstaden

Foto. Hans Cardell slutet av 1950-talet

Denna sentida bild som Hans Cardell då boende i Sörvik har tagit strax före rivningen av gruvbolagets byggnader. Den visar en del av krossens rivning och den långa transportkulvert som fanns mellan krossen och anrikningsverket.

I bakgrunden kan man se den byggnad som innehöll mekaniska verkstaden med sitt plåtklädda tak. Bakom verkstaden fanns ett förråd. Ingången in till verkstaden fanns på långsidan. De två dörrarna på gaveln ledde in till smedjan och elverkstaden.

Här samlades man tidigt på morgonen för allehanda diskussioner, där det ena gav det andra men trots den hårda jargongen var man sams hela tiden.

Hur många gånger har man inte gått förbi .....

Foto: ©N-E Nordqvist 2008

Hur många gånger har man inte gått förbi och sett denna gråa cement­klump bland de uppväxande granarna mellan de båda öppna gruvhålen. Ändå så följer man sina invanda, osynliga stigar. I bland bryter man mönstret och får se och uppleva något nytt. Den här gången kom man från ett annat håll. Något nytt var det. På många ställen ser man ett rör som går in i någon cementklump. Men nu kunde inte min nyfikenhet stillas.

Bland löven fanns en fyrkantig öppning

Foto: ©N-E Nordqvist 2008

När man upptäckte att det fanns en fyrkantig rektangel av järn ingjutet i cementklumpen kom nyfikenheten fram. Bäst att fotografera först, tänkte man, innan man petade lite bland höstens gula löv. Ett hål kom fram!

Hålet ledde till ett reglage

Foto: ©N-E Nordqvist 2008

Här kom lösningen, det var ässjan vid smedjan som hade hamnat där efter de tidigare bränderna vid gruvbolaget. Röret från marken och in i cement­klumpen kom från kompressorn. Här stod smeden vid gruvbolaget och arbetade. Gruvbolaget i Lekomberg var på sin tid nästan självförsörjande med att forma och bygga det man behövde inom gruvnäringen.
Att hitta, och se vad som finns kvar efter mer än ett halvt sekel sedan gruveran vid Lekomberg försvann, känns fortfarande spännande.
Under länken "Mekaniska o verkstadsarb" på vänster sida och bilden med rubriken "Mekaniska verkstaden" så ser man två dörrar på gaveln varav den vänstra ledde in till smedjan.

Ett vykort över anrikningsverket kan ställa till med problem

Foto: Repro N-E Nordqvist 2008

Ett vykort kan ställa till med stora problem för den som inte är insatt i en gruvas historia. Även för mig som skriver dessa rader var det en ovanlig upptäckt som ställde allt på sin spets. Skulle Lekombergs gruvas historia behövas skrivas om? Tanken var svindlande. Efter ett tag så var de grå cellerna samlade till rådslag, de kom fram till att det inte behövdes. Norbergsvagnen i förgrunden, där fanns ingen liten bana med rälsar i början, hisstornet med sin utfraktsbana samt byggnaden framför hisstornet var inte ens uppbyggda i december år 1911.

Stämpeln på frimärket

Foto: Repro N-E Nordqvist 2008

Stämpelns datum visar 1910-07-25 och vykortet är avstämplat i Varberg! Med ett 10 öres frimärke, förställande kung Gustaf V i medaljong. Frimärkets utgivningsdag 1911-05-01.
Redan här började man ana att något är fel.
Nu blev de grå cellerna än en gång aktiverade för att arbeta på högtryck, rådslag efter rådslag hölls till någon liten cell kom på att man borde kontrollera de gamla glasplåtarna. Fanns någon lösning där? Mycket riktigt, här fanns bilder med fakta av fotografen som visade att anrikningsverket i Lekomberg inte ens var uppbyggt när vykortet blev stämplat med den stämpel som användes i Varberg. Kan det vara så enkelt att stämpelns båda årtalssiffror inte har blivit bytta inför skiftet av år 1919-20? Den mänskliga faktorn har helt enkelt glömt bort att byta ut siffran ett mot en tvåa.

Anrikningsverket i december 1911

Foto: Johan Persson i december 1911

Ibland kan några anteckningar vara viktiga i ett större sammanhang, så även här. Där fotografen och snickaren Johan Persson har skrivit för hand på en bild som kunde användas som ett vykort: Malmlastning vid Lekom­berg, samt i övre högra hörnet "i Dec 1911". Därmed kunde det felstämp­lade vykortet avslöjas.
Troligen har ytterligare en bild tagits vid samma tidpunkt och den finns under länken "Lekombergs gruva del 3" där samtliga är uppställda längre ut på bangården.

Observera att en del bilder kan finnas på andra ställen på Brunnsvik.webber.se

Redigerad 2019-11-24 NEN