Lekombergs gruva del 2
Från sjön Väsman pumpade man upp stora mängder vatten till anrikningsverket. Där använde magneter och vatten för att skilja malmen från övriga mineraler. Trots att det snart har gått sextio år sedan den här artikeln blev skriven (2010) då anriknings-verket stannade för gott, så följer fortfarande mull med i det vatten, som rinner i den lilla bäcken nedanför gruvområdet ner mot sjön Väsman.
Foto: ©N-E Nordqvist 2006
Under gruvbolagets tid har mycket förändrats. Från den lilla gruvan till den då moderna gruvdriften. Ändå så fanns det vissa saker man måste rätta sig efter. Ett av kraven från gruvans början var att vattnet från anrikningsverket måste renas innan det släpptes vidare ner mot sjön Väsman.
Från en svunnen tid finns nu rester kvar av fyra bassänger. Bassängerna hade man sprängt ner i berget varav den ena är igenfylld. Alla bassänger ligger söder om anrikningsverket och har en längd av 35 meter där bredden är 2,5 meter, medan de var 1,8 meter djupa.
Anrikningsverket använde vatten och magneter för att skilja malmen från gråberget. Från anrikningsverket kom vatten och avfall i en ledning. Genom ett sinnrikt system med små gjutna kanaler runt alla de fyra bassängerna kunde man genom luckor av plåt reglera till vilken bassäng det orenade vattnet skulle rinna. De tunga mineralerna sjönk till botten medan det då, förhoppningsvis rena vattnet kunde lämnas fritt att rinna ut i naturen.
När två bassänger blev fulla med gruvavfall hade man, vad som har berättats för mig, ett litet mudderverk som muddrade bassängerna. Materialet kördes med häst och vagn till en plats där linbanestationen senare byggdes.
Avfallet från gruvan dränkte åkrar
Foto: ©Anders Granath under början av 1930-talet
Efter ett tjugotal år sedan gruvan startade i Lekomberg ansökte gruvbolaget om att slippa den ohanterliga muddringen av bassängerna uppe vid gruvområdet. Gruvbolaget började att släppa ut vattnet orenat med dess avfall av ej magnethaltigt berg.
En av arrendatorerna på gården Vreten i Sörvik blev missnöjd med arrendeavtalet, då det visade sig att avfallet hade börjat rinna ut på åkrarna i Lekomberg och gjorde att de blev omöjliga att odla på.
I bakgrunden syns kraftcentralen med sin 65 meter höga skorsten. Framför kraftcentralen kan man se tippen från tunnelbygget. Längst bort i bildens mitt Salemkapellet och lite längre till vänster gamla Konsum Lekomberg.
Avfallet från gruvan har dränkt åkrarna
Foto: ©Anders Granath under början av 1930-talet
Stora mängder av vatten har pumpats upp till anrikningsverket från kraftcentralen och sjön Väsman. Även vatten från sjön Rösjön användes i anrikningsverket. Med tidens gång har allt vatten runnit tillbaka ner mot sjön Väsman och fört med sig stora mängder av avfall. De tidigare odlade åkrarna har nu blivit översvämmade av ett stort lager med mull. För att klara av den stora ansamlingen av vatten och mull så fanns ett "skrapspel", som drog bort en stor mängd mull så att vattnet fritt kunde rinna vidare ner till sjön.
Efter ishockeybanan blev det ett stall
Foto: ©N-E Nordqvist år 1981
De tidigare åkrarna mellan sjön Väsman och nuvarande cykelbanan har efter översvämningen av gruvavfall jämnats till. Under 1950-talet anordnades en och annan travtävling på den lilla banan. Ett domartorn byggdes upp och en del berg sprängdes bort på den västra sidan för att få en mer oval travbana. Det kom hästägare ända från Löa, mellan Storå och Kopparberg för att deltaga i den första historiska travtävlingen i Lekomberg. Även en biltävling har skett på den nu övergivna travovalen.
Tidigare var de flesta av bygdens ungdomar hänvisade till att åka skridskor på branddammen i Brunnsvik. Under slutet av 1950-talet anlades en ishockeyrink där sådana moderniteter som belysning ingick till stor glädje för alla barn i Brunnsvik och Lekomberg. För att spola upp isen hade man en slang från en brandpost i närheten. Ishockeyrinken förflyttades sedan till Sörvik och på den nästan plana ytan uppfördes ett stall.
Där hade man tillgång till en träningsbana alldeles utanför knuten.
Förändringen har blivit stor efter 25 år
Foto: ©N-E Nordqvist år 2006-08
De båda hästägarna, som brukade stallet har övergivit platsen. Nu frodas i överflöd träd och sly inom området. Delvis på grund av det näringsrika avfallet från gruvan. Mineralen "apatit", vad är det? Apatit är en mineral som består av två olika ämnen, kalciumfosfat och flourkalcium. Med andra ord en råvara. Vidareutvecklar man detta så får man "Superfosfat", ett oäkta gödsel med en blandning av gips och ett lösligt kalciumfosfat.
Avfallet från gruvan användes på många sätt
Avfallet från gruvan blev ju större och större och naturen ner mot Väsman kunde inte ta emot mera mull. Nedanför linbanestationen för linbanan mellan Lekomberg och Källbotten anlades ett nytt upplag av mull. Denna mullhög blev med åren hög och lång. I mitten av 1950-talet använde man en del av mullen till fyllnad kring rören när vatten- och avloppsnätet byggdes ut i bygden. Då lastades mullen ut från den södra sidan och i foten av mulldammen.
Även andra har hämtat material till andra projekt, men då har man hämtat mullen från ett annat håll. De tungt lastade bilarna hade stora problem när de körde fast i de lösa massorna, som inte hade någon bärighet.
Foto: ©Folke Forsslund år 1936
Den norra delen, som vi ser på bilden blev med åren fylld så att den blev i jämnhöjd, med den mulldamm som man ser lite grann till vänster. På denna mulldamm anlades av bygdens ungdomar en cykelcrossbana där vi roade oss på lediga stunder. Även fotboll spelades på denna damm, men vi var alltid lite oroliga när bollen hamnade för långt söderut där det var mera löst och vattenfyllt.
Vattenränna från slamdammen
Foto: ©N-E Nordqvist år 1972
Mulldammen nedanför linbanestationen i Lekomberg blev med åren nästan lika stor som en fotbollsplan. Anrikningsverket använde stora mängder av vatten, dels från sjön Väsman, dels från Rösjön som ligger norr om Lekomberg. Vattnet förde med sig stora mängder avfall som inte var magnetisk. När de stora mängderna av vatten och avfall strömmade ut från anrikningsverket var det risk för att vattnet kunde bryta igenom de ömtåliga vallarna som bara bestod av avfall. På vissa ställen hade man placerat ut avrinningsrännor i slamdammen där en del av vattnet kunde rinna ner i en trumma och ut i en ränna som ledde bort vattnet från mulldammen.
Under en period när det hade frusit till is så kom Karl Söderlund gående på isen med en smörgås i handen. Normalt så var han lite egen, eftersom han i bakfickan hade en gammaldags väckarklocka som putade ut ordentligt där den hade sin plats i den slitna fickan. Väckarklockan var nog den enda som han ägde. Det stod några barn och såg ut över slamdammen när de såg Karl Söderlund göra ett rejält besök på den hårda isen.
Barnen ropade med förskräckelse: Hur gick det för farbrorn?
Karl Söderlund svarade med en lite bitter ton: Det var lika fan om mig, det var värst om klockan för det var den enda jag hade.
Foto: ©N-E Nordqvist 1981
Inför fotodokumentationen gjordes den ren från löv, gräs och sly så att alla detaljer kan ses.
En bit söder om anrikningsverket och nedanför de tidigare använda vattenbassängerna finns sedan en lång tid tillbaka ett par underliga maskiner. Tillverkade av stabilt järn med ett stort kugghjul! Många har funderat vad de tyska maskinerna har använts till. Det har funnits många olika alternativ under årens lopp. En god kontakt med en av de tidigt anställda inom Gruf AB Lekomberg var Ernfrid Andersson, senare verkmästare. Han berättade vad de hade använts till för han hade bland annat varit med och reparera plåtrännor. Man lyssnade andaktsfullt medan Ernfrid tog fram papper och penna för att beskriva hur de fungerade. Enkelt kunde man beskriva det som vevpartiet på en cykel, med endast en trampa. De var tyska maskiner som man använde i de tyska kolgruvorna för att driva föregångarna till dagens transportband. Ett annat namn var skyttelrutcher. Här använde man plåtrännor som gick in i varandra och de var liggande på järnkulor i stället för hjul.
Här i Lekomberg var de svåra att hantera på grund av det stora slitaget som uppstod när malmen skakade fram en liten bit åt gången. Skyttelrutchern var ansluten via en glidväxellåda och en lång stång till plåtrännorna. En elmotor användes för att driva maskinen. För varje varv det stora kugghjulet snurrade så blev det ett ryck i plåtrännorna och malmen åkte fram en liten bit till upplaget.
Foto: ©N-E Nordqvist 2006
Efter så många år ute i naturen utan skydd för all nederbörd kan man utan problem läsa på skylten där det står: Maschinenfabrik Gebr Eickhoff med instansat nummer 172.
Gruvbolagets korrespondens med brev var stor och under många år funderade man, hur såg deras brev ut? Allt skulle brännas vid rivningen, och en hel del försvann i den röde hanens slukande gap. Ändå så finns några fragment kvar som vittnar om svunna tider.
Ändå har det gått över femtio år sedan avvecklingen skedde i Lekomberg och man ska ha tur att finna kuvert från den tid då det var aktivitet på gruvbacken i Lekomberg.
De vita och bruna kuverten som är avbildade ovan är oanvända och hittades av en tillfällighet under år 2006. Det bruna har ett mått av 195 x 126 mm medan det vita är i storlek 155 x 125 mm. Storleken håller inte de standardmått som används i dag.
Foto :© N-E Nordqvist 2006
Även ett brunt kuvert med samma mått som det vita har hittats och som skildrar en del av gruvbolagets historia. Det hade samma rubrik som de andra, men här fanns texten "Rekommenderas" tryckt! Vände man på detta brev så fanns det en lackstämpel på baksidan. Gruvbolagets lackstämpel. Det hade man ingen susning om att gruvbolaget ägde en sådan.
Brevet var adresserat till en person i Fiskebäckskil. Handstilen på brevet avslöjar att det var kassören inom gruvbolaget som hade skrivit och skickat brevet.
Kuvertet har portot 35 öre och att det är stämplat vid postanstalten i Sörvik. Detta brev kan ha skickats omkring åren 1937-38.
Foto: ©N-E Nordqvist 2012
Under mars månad, år 2012 så kom en bekant till mig och gav mig en pollett, 28 millimeter i diameter. Stor eller liten pollett? Präglad med namnet Lekomberg. Det här har jag aldrig hört talas om. Vad skulle den ha används för? Efter vissa efterforskningar så kom ett mail från en person som hade en med valören 50. Det antyddes i mailet att det fanns sådana här polletter i Håksberg. Poletterna i Håksberg såg inte ut på detta sätt, de var mindre och användes i första hand till tvättstugan i Källbotten berättar en anställd som hade hand om polletterna. Företaget Sporrong hade ingen kännedom om denna pollett och de poängterade att de hade inga papper och uppgifter kvar från den tiden de präglades.
Nu kommer min egen teori. Vi antar att gruvbolaget vid vissa tillfällen hade dåligt med pengar i kassan. Gruvbolaget, med ett modernt ord sponsrade affärslivet i Lekomberg med att bygga ett hus, som inrymde en livsmedelsaffär där gruvarbetarna kunde handla där de behövde för livets nödtorft. Var det så att de kunde handla i affären för polletten? Samt att gruvbolaget i sin tur löste in polletterna när de hade pengar i kassan. För gruvbolaget var mer än mån om sina gruvarbetarna.
Texten redigerad 2019-11-24 NEN