Limberget.  

Uppgifterna till denna intervju härstammar från den cirkel, som handlade om gamla Sörvik. Åren 1979-1980. Från denna cirkel har det tagits  upp på kassettband, det som de äldre har berättat om. I denna artikel har Anna Jakobsson berättat hur det var i Limberget och gruvan. Vid inspelningen var Anna Jakobsson 87 år.

Följer vi den slingrande väg, som går mellan Sörvik och Håksberg, ett stenkast från Sörvik. Ligger lite gömd bakom storskogen Limberget. På denna plats var gruvan, på sin tid en betydande pulsådra, viktig för bygdens näring. I slutet på 1800-talet och fram till omkring 1910 var nog rörelsen som störst. 

Foto: N-E Nordqvist 1991

För många år tidigare innan bilden togs så var de båda klipporna sammanhängande och bildade liksom en portal över kalkbrottet. På bilden står Bror Olsson, då boende i Limberget. Bror Olsson vad då en ciceron för mig och det gjordes en bandinspelning där Bror Olsson berättade att han hade byggt gångstigar i dagbrottet. Det gick åt många skottkärror med sten för att fylla upp det som fanns under vattenytan.


Den där gruvan i Limberget som är närmast vägen till Håksberg är det en järnmalmsgruva? frågar Valfrid Söderberg. 
"Nej det är en Limgruva" säger Anna Jakobsson. Hela Limberget var ett enda stort kalkbrott. 
Där bearbetade de fina limerna allihop. Som de hade liggande där i Limberget. Och där bröt de lim för fullt. (Lim kallas även kalksten). 

Bilden ovan den andra järnspisen i Sörviksbygden.  Foto: N-E Nordqvist 1982

Det minns jag så väl, för när jag var inne hos mormor hade de lagt in dynamit vid spisen för uppvärmning, vi hade huvudvärk så vi hade kunnat gått åt. "Spisen" den första järnspisen som kom till Sörvik har inte kunnat spåras. Men den andra finns i den stuga mormor "Anna-Stina Olsson" bodde i när hon var gifte sig med Simon Olsson. En järnspis i Sörvik, det blev en riktig folkvandring för att titta på den där spisen, för det var något enastående på den tiden. Märkligt nog finns den kvar idag när Anna Jakobsson berättade om Limberget. Lite senare säger ett rykte att den rasade sönder när man bar ut den på gårdsplanen. Tidigare hade de en trebent gryta som de hade över öppen eld. 

Från Limberget körde de kalken till hyttan vid Burtjärns södra ända, där de brände kalken. Det var släkt kalk och osläkt kalk. För det minns jag så väl när de där limbrotta var igång allihopa, fortsätter Anna att berätta. 
Kol var en viktig vara i hyttan. Från milorna inne i skogarna fraktades kolen till hyttan. Bryt-Daniel brukade sjunga psalmer så det hördes över hela skogen, när han kom körande med hästarna. 
Från kalkhyttan kördes kalken upp på den gamla väg, som gick mellan Iviken och Sörvik. De följde sedan vägen ned till Limsta. "Limsta" inte är det många som har hört detta namn. 
Platsen som avses är vid reningsverket Sörvik. Limsta vad kommer det namnet från? Limstation? omlastning. I folkmun blev nog namnet förkortad till Limsta. Till Limsta bogserades sjövägen pråmar stadigt. Även segelskutor lade till, där de lastades med lim (kalk), vem vet vad dessa pråmar bogserades någonstans.  

Nyhammars bruk hade det första kalkbrottet som var in mot Slogsven. Det är det som ligger närmast vägen. Om de har det kvar det vet jag inte. Sen var det Hägers, och i Burens Fredrikssons och Petterssons, allihopa hade de en del i det där Limberget, Det fanns nog många andra som hade en andel. "Lars-Ols måste ha haft en del i det också", för när Stora Kopparberg ville ha det där området så blev vi tillfrågade inskjuter Inger Danielsson. 
Så de hade en del i det. För de blev kallade alla som hade andelar i Limgruvan till ett möte i Sörviks Folkets Hus. 
Jag skulle nästan tro att de där slaggostarna Ni har sett vid Hammarbacken, de som är i den där muren, de är nog gjorda i Ludvika Hytta, och det tror jag är med lim i det. Det är i många hus som står på sådana där slaggostar, i Sörvik,   "Posthuset", det var sådana där slaggstenar i hela det huset, både i ladugården och stallet som de byggde om. 

Det område som min mormors stuga står på, det ägde Statsgruvor. För de köpte mormors stuga, bara för att det är "försvar" till det där limbrottet.  När vi går in på området, på vänster sida där står det en gammal fallfärdiga stuga. Det är min mormors stuga fortsätter Anna Jakobsson. 
Det var riktig kalk som de använde vid murning förr. Där brukade far arbeta mycket på slutet, och gjorde försvar åt andra. 

(Ett försvar betydde att de skulle bryta en viss del per år, för att försvara sin andel, gjordes det inte kunde de mista sin andel). För annars kunde andra komma och muta in det där om de inte gjort ett viss försvar för året.  Det var noga det.  Och förr i tiden var det gruvor också så därför blev Ivikens gruva försvar åt Statsgruvor. 

"Hur var det, körde de med hästar liksom runt i de där eller hur fraktade de upp det där", frågade Valfrid Söderberg. 
De hade gjort så att det sluttade upp, för de är inte så väldigt djupa heller. De hade en väg som de körde på, svarade Anna. 

"Posthuset"  (Grangärdevägen 21) det byggde de där stallet och ladugården var efter Sexmans. I det nya huset var det en affär där de sålde varor i,  Anders Karlsson hette han som hade affären,  och sen Nybergs så det var två affärer i Sörvik, affärerna slogs sedan ihop. Det är så konstigt att nu har de ingen affär för det går inte.  Från Norrvik till Ludvika finns det inte en affär där man kan köpa sig någonting,  vad svårt för de gamla.   

Det var en granne som bodde vid min mormor. "Krabbsjö-Daniel", som miste sin hand vid en sprängolycka vid Limberget. 
Handen ersattes med en gla i stället. Men han kunde göra allting med den där armen.  Han var så duktig att snickra och göra allt möjligt fast han hade bara en sådan där gla. 
"Krabbsjö-Daniel" var duktig att handborra, en klump av trä med ett hål i trycktes fast med foten, sedan sattes borren i hålet, då fick den fin styrning, och sen slog man med en handslägga. Tills man kom ned ca 2-3 dm för då hade man fått den styrning man behövde. Klumpen togs bort och man borrade vidare. Borren hölls med den där glan så att han var inte handikappad. Ibland hade han en krok istället.  

Ernfrids fader, Alfred Andersson var många gånger dit och hjälpte till och vässa borrar, och även hjälpa till och spränga.  

Hyttan Burens

Hyttan i Burens ägdes av bönderna i de olika hemmanen i bygden. De hade även olika delar i kalkbrottet i Limberget. även patron Öhman hade en del i Limberget. Ernfrid Andersson var med och körde ut kalk till Sörviks station där den lastades på järnvägsvagnar. Omkring år 1900-1910.   

En av huvudägarna skulle ha varit en person vid namn Hermansson, och han sålde den till Gruvaktiebolaget Stark. Hyttan stod på en smal remsa som tillhörde Hermanssons.  Vidare körde de kalk till hyttan i Gonäs som Öhman ägde.
På vintern utfördes de transporterna på den isbelagda sjön Väsman.