Livet i Sörviksbygden

Den här sidan är skriven 1999 av Kerstin Bergström.

När de första nybyggarna slog sig ner i Sörvikstrakten på 1500-talet, kunde de nog knappast ha anat hur bygden skulle komma att se ut 500 år senare. Många vindar har blåst sedan dess och den utan tvekan största uppvinden kom, när tyska intressenter köpte upp flera av de redan etablerade gruvorna i området, vilket föranledde ett enormt uppsving under första halvan av 1900-talet. Under den perioden blommade bygden som aldrig förr och utan överdrift kan man nog påstå att det tyska gruvbolaget har varit den största arbetsgivaren i Sörviksbygdens historia. Det kom gruvarbetare från alla landsändar för att få arbete och även tyska gästarbetare blev ett självklart inslag i folklivet.

Gruvarbetarbostäder med uthuslängor och utedass växte upp som svampar ur jorden och på gårdarna lekte barnen kurragömma, hoppade hage, spelade kula och hade snöbollskrig i ett TV-fritt samhälle. Vid gruvfälten kunde man se gruvlavarna resa sig som skyskrapor, omgärdade av diverse gruvbyggnader. Det var en byggrusch utan like. Rallarna, som byggde järnvägen Ludvika - Vansbro i början av 1900-talet, bidrog också till att sätta fart på ruljangsen.

Linbanorna, med sina malmbuttar, gick kors och tvärs mellan de olika malmuppfordrings- och avlastningsplatserna och på den nya järnvägen rullade tågsätten söderut med sina malmfyllda vagnar.

Tre cafeterior och flera kiosker slog snabbt upp sina portar för att tillgodose den kaffetörstiga befolkningens behov och de fem lanthandlarna hade fullt sjå med att förse invånarna med nödvändiga livsmedel.

Nöjes- och affärslivet i Sörviksbygden på 1940-50-talen

Berättat av Sonja Strömblad, Sörvik (född Pettersson 1921), Vivan Mungenast, Stockholm (född Jansson 1938) och Gun Johansson, Sörvik (född Carlsson 1939).

Nöjeslivet

På Skogsparken i Burens kunde man svänga sina lurviga ben på 1950-talet. Skogsparken var Sörviks folkpark och initiativtagare var Ivikens Idrottsförening. Många fina artister uppträdde där, men tyvärr stod inte vädrets makter arrangörerna bi, så efter ett par år blev föreningen tvungen att lägga ner verksamheten.

- Det regnade ju nästan jämt, säger Gun som en förklaring till avvecklingen.
Ivikens idrottsförening var en mycket aktiv förening. Det anordnades ofta fotbollsmatcher på Ivikens fotbollsplan vid Röda Stugan.
På vintrarna flyttades aktiviteterna över till skidspåren med många stora mästerskap uppe vid Sörviks gruvområde.

Bandymatcherna på Laggarviken, en liten vik i sjön Väsman var också publikdragande aktiviteter, som Ivikspojkarna oftast vann.

Guns far, Gösta Carlsson, drog runt sin varmkorvkiosk till de olika evenemangen och sålde förplägnad till hungriga åskådare. En korv kostade då 25 öre. Ville man ha bröd fick man lägga till en femöring. När Gösta startade ruljangsen tog han 10 öre för en korv. När han ambulerade längre sträckor, använde han cykel med släpkärra att transportera sina korvburkar på. Han kunde cykla ända bort till Sunnansjö för att sälja både korv och glass och klockan hann fram till småtimmarna innan han kunde parkera ekipaget, väl hemkommen. Dagsförtjänsten brukade vara väl värd strapatserna och blev ett fint tillskott till husets försörjning.

På fredagarna var det ofta dans på Brunnsviks folkhögskola. Då spelade Erik Nilsson, Lekomberg, dragspel så det stod härliga till och byns flickor stegade gärna iväg dit, eftersom skolan hade mest manliga elever på den tiden.

Den 1 april varje år, firade Brunnsvikseleverna dårarnas dag. Då jumpade man på isflaken på Brunnsviksdammen och på kvällen blev det spexteater och maskerad där alla måste vara utklädda. Dårarnas dag firas fortfarande, fast utan jumping och maskerad.

Pojkarna i bygden var med i KFUM, som läraren Herbert Skeppstedt höll i. De byggde bland annat en kåta uppe vid sjön Dammsjön, som fortfarande finns kvar. Flickorna samlades under namnet Myrstacken kring lilla fröken Hildur Carlsson. De träffades en gång i veckan och virkade, krokade och stickade små fyrkanter, som sedan syddes ihop till filtar, som skickades ut till behövande runt om i världen.

Vid juletid brukade direktör Herman Henneman, platschef vid Lekombergsgruvan, ordna julfest för gruvarbetarbarnen i Folkets Hus. Runt en jättestor julgran dansade man flitigt innan det var dags för saft och bullar och så småningom dök tomten upp med godispåsar till alla. Förmodligen åkte direktör Henneman till julfesten med Lars-Erik (kusken) Eriksson, som var anställd chaufför vid Lekombergsgruvan, men också direktörens privatchaufför.

I Folkets Hus var det också publikdragande danskvällar i slutet av 1950-talet. Det kom flera busslaster från Ludvika och Sörviksdanserna blev mycket populära. I Folkets Hus kunde man också se film för 75 öre, fina teaterföreställningar eller lyssna till föreläsningar.

NTO hade bland annat en livlig ungdomsverksamhet och ordnade många tillställningar. Där träffades barnen från byarna runt omkring och många är nog de, som lärt sig dansa på NTO-golvets tiljor. På söndagarna var ett besök på söndagsskolan i Salem ett måste, där Hulda och Oscar Nyberg var söndagsskollärare.

Man anordnade ångbåtsutflykter till Sunnansjö och på höstarna ägnade man sig åt skördefester. Salemkapellet är numera riven och på samma plats står nu efter Sofiebergsvägen 22 ett nytt  egnahem.

Den populära badplatsen Sandbroänge nere vid Väsman har numera förlorat sin charm och lagts i malpåse. Badbryggan är borta och omklädningshytterna har brunnit ner. Där man tidigare lögade sig och idkade badliv heta sommardagar, vilar nu stillheten, även om en och annan ortsbo vägrar att helt överge den forna badplatsen. Det enda som minner om dess ursprung, är den väderbitna frälsarkransen, som fortfarande hänger på sin plats, ovetande om att den har befriats från sin uppgift.

Sörviksborna har nu en egen badplats i Burtjärn. Den kom till nåder igen, tack vare byggruschen på Burtjärnsområdet i början på 1970-talet, efter att under många år ha legat i ”träda”. Bor man i Brunnsviksområdet är det närmare till Brunnsviks folkhögskolas förnämliga badplats, som ligger rakt nedanför skolan.

Affärs- och kiosklivet

Under den här perioden blommade affärslivet i Sörviksbygden. Det fanns förutom Nybergs båda affärer också två Konsumbutiker. Den ena låg i Lekomberg, numera ombyggd till tvåfamiljslägenheter och ägd av Dennis Norström och den andra i Sörvik, på höger sida direkt efter avtagsvägen mot Håksberg. Den är också ombyggd till familjebostad med adress Hemmansvägen 2.

Den femte butiken var Knall-Karlssons diverseaffär i posthuset. (Nuvarande adress: Grangärdevägen 19)

Den allra första Konsumaffären i bygden låg alldeles invid Grangärdevägen. Den förestods av Georg Carlsson, som var född 1902 och bror till Gösta Carlsson. Han bodde med familjen på övervåningen. Byggnaden är för länge sedan riven, men grunden finns fortfarande kvar. (Numera är den grunden raserad)

I källaren på baksidan av nya Konsum i Lekomberg kunde man gå in i mjölkaffären och köpa både grädde, mjölk och filbunke i medhavda krukor hos Maria Ahlström. Den omtyckta filbunken gjorde Maria själv och ville man ha en liter mjölk fick man betala med en 45-öres polett. På somrarna hade hon hjälp av dottern Ragnhild, som då var sommarledig från sin lärartjänst. Maria bodde på Sofieberg ovanför Sörviks skola och var granne med sin bror, Vilhelm Gustavsson. Hon hyrde ut övervåningen i sitt hus till lärarvikarier. Båda dessa hus har nu adressen Sofiebergsvägen 12.

Tjäders Café

I Brunnsvik fanns Tjäders Café, som hade startats av Anna Tjäder i början på 1900-talet när rallarna passerade Sörviksområdet. Där arbetade Sonja Strömblad och Kerstin Ekorre (gift Backström) sommaren 1938 medan ägarinnan vallade sina tre kor hela dagarna, eftersom hon inte hade någon egen betesmark.
Tjäders salonger, som caféet också kallades, blev sedan ett stamlokus för framför allt för eleverna på Brunnsviks Folkhögskola innan det upphörde på 1960-talet.

Sörviks kiosk

I Sörvik fanns också en kiosk med café mellan åren 1942-57, som drevs av Guns föräldrar, Erna och Gösta Carlsson. Från början var det bara en liten kiosk, men den byggdes sedan ut med plats för cafèverksamhet. När Gun var tolv år fick hon börja hjälpa till i caférörelsen efter skolans slut på eftermiddagarna.

Ibland kom det kunder från det närbelägna Sörviks Herrgårdspensionat. Att Norge är vår närmsta granne i väster är väl allom bekant, men att grannlandet skulle kunna ses från Sörvik vore väl att ta i. Gun fick nämligen följande fråga av en förnäm, hattbeprydd Stockholmsdam, som kom från pensionatet för en fikastund.

- Är det Norge som ligger där på andra sidan? frågade hon och pekade ut över sjön Väsman. Gun hade svårt att svara på den överraskande frågan utan att dra på smilbanden medan hon bedyrade att det var bland annat Grängesberg och ”Rävvåla” man kunde skönja där på andra sidan sjön.

Caféet blev en samlingspunkt för ungdomarna i Sörvik, där de kunde spela flipperspel och lyssna till smäktande toner från jukeboxen för 25 öre/stenkaka.Numera är cafékiosken ombyggd till bostad och har adressen Fridslundsvägen 2.
I Iviken fanns också både kiosk- och caférörelse i Röda Stugan. Den affärsrörelsen har numera upphört.

Taxi

Ville man åka taxi på den här tiden, fanns det två droskägare att välja mellan. Den ene var Dammsjö-Kalle Pettersson och den andre Olle Berglund i Iviken. 1948 sålde Kalle sin firma till Elov Jansson. Kalle hade då haft droskrörelsen sedan 1923 och hans första bil var en amerikansk cabriolet av märket Hupmobile.

Den nye droskägaren, Elov Jansson med fru Lisa och döttrarna Vivan och Birgitta, hjälptes åt med taxisysslorna. Elov körde medan Lisa skötte telefonen, vilket var en "dygnetrunt-syssla". Flickornas uppgift var att tvätta och polera bilen så att den skulle vara blank och fin. Elovs första bil var en stor Volvo, som senare ersattes av flera amerikanare, bland annat av en Buick och De Soto, (Chrysler).

Som tioåring började Vivan plocka spenat i handelsträdgården, som låg mitt emot Posten i Sörvik, för 10 öre/timme. (Nuvarande adress: Grangärdevägen 19). Lönen höjdes senare till både 25 och 50 öre i timmen. Barnen plockade nästan lika fort som de äldre, vilka hade 2:50 - 3:00 kr/timme.

Vivan slutade när ägaren, Einar Karlsson, även kallad Bubba, tyckte att hon borde plocka mer för sin 50-öring. Handelsträdgården hade han drivit sedan 1945 och när pensionsåldern var inne 1970, lade han ner verksamheten. Det stora drivhuset fick sedan göra tjänst i Ställdalen, dit det såldes. På den bördiga jorden står nu flera nybyggda egnahem med följaktligen naturliga förutsättningar till prunkande trädgårdar.

För att återgå till Vivan, så började hon som springschas hos Nybergs på eftermiddagarna istället. Det var ett tungt jobb, speciellt uppför Burensbacken, för en ung flicka med en släpkärra som enda hjälpmedel. Dricksen kunde bli en 50-öring och en kaka, ibland hände det att hon fick en hel krona.

Trots att de flesta av diversehandlarna sålde både mat och andra livsförnödenheter, så fanns det även plats för ambulerande försäljare, vilka månglade ut både skosnören, tyger, dricka och sill till hugade köpare. Den törstiga sörviksbefolkningen försågs med läsk och öl (Ljusa) från Gräsbergs Bryggeri. Drickabilen, som kom med jämna mellanrum stannade där någon visade sitt intresse med en tom drickaback väl synlig vid vägkanten. Sill, kött och fläsk kunde man köpa från slaktare Frans Oscar Granstedts välfyllda kärra, som han drog runt mellan gårdarna.

Sörviks Herrgård

Vivans mamma, Lisa, arbetade extra på Sörviks Herrgårdspensionat, även kallat Panget. En gång kunde hon inte ställa upp, utan Vivan fick rycka in och följden blev att hon fick arbete där både på sommar-, jul- och påsklov. Pensionatet hade öppnat redan på 1920-talet av fröknarna Falk, vilka senare avlöstes av fröken Jansson, men vid den här tiden (början på 1950-talet) drevs pensionatet av två systrar Hedman, som var i 65-70-årsåldern. En tredje syster, som var lärarinna i Falun, kom ibland och hjälpte till. Dessa tilltalades fröken Ebba, som var chef, fröken Ester och fröken Edit.

Arbetet på Panget var mycket slitsamt. 50-liters mjölkkrukor skulle hämtas vid vägen och trägolven skuras. Kopparkaffepannorna skulle alltid glänsa och måste därför putsas varje dag. Det var ”gående bord” i matsalen och serveringspersonalen var alltid klädd i svart kjol och vit blus - med stort vitt förkläde till lunch och ett litet vitt till middag. Panget hade en duktig kokerska och var känt för sin goda mat och många Ludvikabor sågs därför ofta bland matgästerna.

Gästrummen låg på övervåningen och var vanligen bebodda av äldre gäster från Stockholm och Västerås, vilka återkom varje sommar och blev ett pittoreskt inslag i den annars så gruvbetonade bygden. Förutom sedvanlig städning av rummen ingick också tömning av pottor och tvättvattenpåfyllning. Moderniteterna på den tiden var väl inte av högsta rang, men de fantastiska omgivningarna fanns det nog ingen anledning att klaga på.

Text:Kerstin Bergström (1999) Redigerat och kompletterad N-E Nordqvist 2022