Brunnsvik/Lekomberg med omgivning.

Foto: ©N-E Nordqvist.

Ibland så gör man något som man inte bör göra i jobbets vägnar på tjänstetid. Denna gång var jag i Grängesberg, där företaget hade en lokal för rast och vila. Nu hade jag en viss frihet genom att jag gjorde mitt jobb och kunde därmed ta en extra paus när ovanstående motiv dök upp inför mina ögon vid Norra Hörkens strand. Ofta låg kameran med i beredskap om det kunde hända något intressant.

Nu var det så att jag arbetade ensam och kunde vara på olika platser under dagens lopp, det finns ju en devis som säger att ingen vet var haren har sin gång. Han skuttar som han vill, något som jag även gjorde emellanåt utan att arbetsuppgifterna blev lidande.

Här skedde något extra framför ögon som inte andra såg, knölsvanen tar ett sista farväl till sin maka. Knölsvansparet lever i ett livslångt samhörighet med varandra. Att det var något speciellt, men vad var det för fel att hannen betedde sig på ett sådant sätt. Lite uppställda vingar för att visa sin älskade maka sin, vad kan jag göra? Var fram där makan låg med utsträckt hals, lite orörlig, ja nästan död. Hannen gick fram och med näbben ruskade sin maka lite kärleksfullt på halsen.

Tiden började rinna iväg och efter att ha tagit ett antal bilder så kändes plikten att fortsätta mitt arbete.

Vad jag inte såg i kameran, utan först senare på bilden, långt efteråt gjordes den för mig otäcka upptäckten att det var människan som låg bakom denna tragedi i fågelvärlden. Alla har vi sett att knölsvanen med sin långa hals sträcker sig ner i vattnet och där fanns faran, en nylonlina som lindades kring halsen och strypte knölsvanen. Människans slarv genom att slänga fiskelinor i vattnet och inte ta med sig den hem när man orkat bära den till sjön. Tyvärr ett vanligt fenomen.

Fågelfoto på en entita

Lite små fotografiska utmaningar är alltid stimulerande. Med kameran som en ständig följeslagare ser man många motiv, men hur ska man kunna lösa och fånga dessa motiv varierar. Vad det nu handlar om är inte inom den digitala världen, utan den gamla hederliga svart-vita bilden. Med maximalt 36 bilder på en rulle småbildsfilm eller 16- alternativ 12 bilder på en 120 filmsrulle via de analoga kamerorna. Bilden ovan är tagen i början av 1980-talet.

Utanför köksfönstret hänger fortfarande nyare foderautomaterna fulla med solrosfrön. Mellan de och det närliggande buskaget är det en livlig trafik. Här utanför fönstret kunde jag röra mig fritt utan att de skulle dra vidare. Att jag inte använder andra fåglar än mesarna, beror helt på att de är vana att det rör sig med människor i dess närhet än de lite mer skygga fåglarna.
Vet inte om det finns kvar än i dag byggsatser med infraröd sändare och mottagare, observera att det inte var någon avancerad byggsats. Det manuella reläet reagerade inte tillräckligt snabbt utan mesarna hann flyga förbi den inställning kameran var inställd på. Där försvann en film utan motiv efter framkallningen. Det var att försöka tänka i nyare banor. Reläet plockades bort och ett annat kontaktdon kopplades in med en slutande funktion som reagerade blixtsnabbt. Det blev många timmars sysselsättning med lödkolven samt ha lite teknisk intresse. Antingen valde fåglarna att inte flyga genom den infraröda strålen, men till slut brydde de sig inte om den. För entitan var det den enklaste vägen till foderautomaten. Ändå så var fåglarna snabbare så att fokuseringen fick ställas in ca 15 centimeter efter att den infraröda ljusstrålen blev bruten.
Text o Foto NEN

Sidensvansarnas debut

Vintern står i antågande när detta skrivs i månadsskiftet oktober och november (2016). Björkens gula blad och det prasslande asp- och lönnlöven ligger på marken, envist hänger löven kvar på eken. TV-kartorna skvallrar att det ska bli regn och snö, delvis i riklig mängd i dagarna. Redan långt tidigare syntes tecken att något var på gång, småfåglarna, det vill säga familjen mesarna, som talgoxen, blåmesen, en- och talltitan samt nötväckan har haft stor aptit på solrosfrön. Precis som om de var omättliga och skytteltrafiken mellan fröautomaterna och det angränsande buskaget var påtagligt. Det fanns flyglinjer överallt. Sen helt, plötsligt kom norrlandsfåglarna strykande, en flock sidensvansar, de stannade till en kort tid innan de försvann på vidare stråk efter främst rönnbären, som de gärna intager som föda. Nu fanns det inte så mycket rönnbär här på trakten, men ett och annat gammalt äpple dög tillfälligt gott som föda. När det gäller rönnbär så säger de äldre att rönnen inte kan bära två bördor, rejält med bär och en hel del snö blir för mycket. När sidensvansarna visade sig här är vintern i antågande och cirka en vecka senare blir det en klass 2 varning på tv-skärmen för oväder! 

Nu har jag med åren lärt mig att naturens innevånare har bättre koll på det väder, som är i antågande än vad vi kan ana.

Foto: ­© N-E Nordqvist 2014

Skogsfåglar (Orren)

När detta skrivs viner det från vinden utanför fönstret och träden står och vaggar fram och tillbaka medan snöflingorna kommer förbi i nästan horisontell lutning. Egentligen är det svårt att försöka skriva några rader om en blomma just nu. Kanske det skulle gå lättare längre fram. Almanackan visar ändå att vi är snart i mitten av januari (2017). Dagarna har blivit längre och med det kommer ljuset tillbaka, livslusten för våra inhemska fåglar, främst skogsfågeln, de har fått kämpa hårt för sin överlevnad med knapert med föda och skogsbolagen passar på att avverka skog när det är som bäst bärighet i våra marker. Men vem tänker på att en avverkning stör en del av våra största skogsfåglar, tjädern och orren.

Nu har jag själv legat ute flera vårnätter och tittat och beundrat både orrspel och tjäderspel under 21 år i rad. Något som var underligt från jägarhåll var att alltid de hörde säga det är gott om orrar nu. Allra mest när de berättade att björkarna dignade av stora blåbär. För oss var det lite konstigt att höra detta. Vis av erfarenhet från de som gick med bössan i skogen så såg vi som låg ute på spelplatserna att det var lite orrar, de som var där verkade vara på någon sort begravning. Om allt var omvänt, de sa att det är lite skogsfågel så hade vi desto mer fåglar på våra spelplatser, det verkade som om jägarna var cirka två år efter sin tideräkning. Men också skogsbolagen drog sitt strå till stacken då det förr inte skulle finnas några lövträd i skogsbestånden. Ena året räknade vi in cirka 45 orrar på en av våra besökta spelplatser, under en tid fram till nästa år och vår, hade skogsbolaget röjt bort alla lövträd och orren förlorade sin matsedel av björkknoppar och vi kunde uppleva en sorglig vår på vår spelplats. För mig är det viktigt att skogsbruket bör ta mer hänsyn till skogens innevånare än avkastningen till ägarna. Nu åtskilliga år senare har äntligen  lövträden börjat återkomma i skogarna. Detta för att hålla en balans i naturens viktiga livskedja.

Foto: ­© N-E Nordqvist 2014