Några små anteckningar för 70 år sedan

Det är många regndroppar som faller från skyn under den tid som dokumentationen av den här hemsidan har skett och som man fått uppleva. Nu i dag så tänker man på hur ”tant Anna Jakobsson sa för omkring 35 – 40 år sedan”, då nittio år gammal: Synd att vi inte har några äldre att fråga om hur det var förr i tiden. Nu är man själv i samma situation, de gamla finns inte kvar i livet. Nu gäller mina små anteckningar från den gamla tiden, som tidsmässigt aldrig kommer tillbaka.

Nu kom jag med mina föräldrar att flytta till de norra delarna av Sörvik i mitten av 1940-talet från Ludvika, innan andra världskriget var slut. Mina morföräldrar hade anknytning till gruvnäringen i Lekomberg redan från 1911, då morfar kom till bygden från den södra sidan om sjön Vättern, men hur kunde de få veta att det skulle startas en gruva här i bygden, utan vad jag vet dagliga tidningar och internet på den tiden? Den frågan skulle man vilja få ett svar på. Medan mormor hade anknytning till gruvnäringen från Skathöjden i Västmanland. Underligt att vägarna kan korsas i Falun, där det blev ett giftermål.

I huset som jag besökte första gången, en annandag jul 1944, fanns en handkolorerad tavla hängande på väggen över Lekombergs anrikningsverk, fotograferad av Anders Granath och handkolorerad av Lindblads foto i Ludvika. Detta motiv finns inte kvar efter en bodelning, men jag har återskapat denna bild från originalnegativet, vilken nu sitter på väggen i samma rum som för 70 år sedan, eller rent av tidigare.

Det mullrande som kom från anrikningsverket hördes över bygden, visst gjorde man sina små utflykter till gruvområdet innan skolåldern, med det som fastnat mest är när man står på bron över tunneln och ser ångloket med sina vagnar står på spåret och väntar på att få grönt ljus för att backa in i tunneln för att hämta malmen från anrikningsverket. Vem vet, om det var en av de sista tågsätten som backade in i tunneln och hämtade malmen man såg då, för i juli 1950 stängdes anrikningsverket ner.

Men innan nedläggningen kom allt vatten som pumpades upp till bassängen högst upp i anrikningsverket från kraftcentralens pumpar rinnande i den nu betydligt mindre bäcken ner mot Strandvallen. För att hålla vattenflödet på rimlig nivå så hade gruvbolaget ett antal arbetare som rensade bäcken så att den inte skulle slamma igen. Rester av deras arbete syns än i dag. Men det hände att de fick komma in på en kaffetår när de var nära tomtgränsen och grävde med spadar för att hålla vattnet rinnande i sin fåra.

Ernfrid Andersson född år 1893 vid Rönningen i Digervåla, började som smeddräng och avslutade sin gärning som verkmästare vid Lekomberg under nästan hela sin livstid. Kunde det mesta på sina fem fingrar, för mig, ett levande lexicon. Var med och avvecklade gruvan, sedan gruvan beseglades med nyttjandeförbud i juli 1950. Vid ett besök i huset var de inbjudna på något och då kom frågan upp hur det skulle bli i framtiden. Ja, svarade Ernfrid, det blir nog Håksberg i fortsättningen, så jag får nog ta bilen dit. Den lilla parveln hörde på rösten att det var inte populärt.
När verksamheten hade upphört vid Lekombergs gruva och lastplatsen låg öde, den hörde till Stensbo stationsområde, och här i Lekomberg lastades det ut stora mängder av massaved på de järnvägsvagnar som då var uppställda. Vilka hämtades senare av ångloken från Ludvika.

En annan liten händelse som har etsat sig fast var när min mamma och den lilla parveln gick till Sörviks Dammsjön över skogen från Sörviks skola. Linbanan fraktade då malmen från gruvan i Sörvik till anrikningsverket i Lekomberg. Ja då fick man vänta på gångstigen tills den närmaste butten hade passerat gångstigen innan man korsade linbanan. Men strax efteråt stod den öde och övergiven, då malmen från Sörviksgruvan tippades direkt från lastbil vid en tappficka, strax söder om det före detta posthuset i Sörvik (Grangärdevägen 19), på ett sidospår, där vagnarna var uppställda vid Sörviks station, som hörde till Ludvika stationsområde.

Mormor, sjuksköterska, som såg till alla sjuka personer i bygden, från de minsta till de äldsta var också på besök i köket för att få sina sjukdomar botade. Eller helt enkelt en pojke som hade fått en metkrok i fingret. En del ville bara ha hjälp med det som stod till buds i det vita, med lite blåaktiga slingor på hörnskåpet. Tänk dig att det står åtta man och en enda borrare har vattenspolning på sin maskin och de andra står och ”torrborrar”, så de är värre än vita mjölnare när de kom upp ur gruvans inre. Öron, näsa och ögon hade färgats av stendammet, varav många drabbades av stendamslunga. Det pep i brösten när de andades! En riktig liten trollgumma var det som botade många sjukdomar inom den så kallades gamla hemsjukvården. Genom hennes förtjänst har man många gånger träffat ledartrojkan på Grufaktiebolaget Lekomberg. Men man var för ung för att kunna förstå allt de sa. Men minnen finns kvar.

När ingenjör Reinhard Göst, nästan dagligen gick till postlokalen i Sörvik var det intressant att följa hans promenadkäpp, som följde ett speciellt mönster, från marken och upp till klockan 11 gick käppen i sitt mönster hela tiden. Det var som om det var militär diciplin på käppen.

Men han var också mån om barnen, det ringde i telefonen i mitt hem där min mor svarade, varvid Ing. Göst sa: det är en liten tomte som åker skidor på åkern bredvid oss när det började bli mörkt.

Till sist, i Sörviks skola kan vi nu (2019) konstatera att fyra generationer har gått i samma skola och tre generationer har fått sin första lärdom i samma klassrum på skolan. Inte undra på att vi är stationära.

Text: N-E Nordqvist 2020