Några små tankar om byggnader på Lekomberg

Foto. Hans Cardell

I slutet av 1950-talet började epoken Gruf Aktiebolaget Lekomberg sjunga på sista versen. En efter en började gruvbyggnaderna försvinna. En gruvhistoria som har sträck sig omkring 330 år tillbaka i tiden när detta skrivs, en ofantlig lång tidsperiod med både positiva och negativa saker som har hänt under den långa tidsperioden. Samtidigt har det givit arbete åt fäder och söner under en lång tidsperiod. 

Mitt intresse för gruvans historia började långt tidigare då det fanns en handkolorerad tavla över anrikningsverket, hängande på väggen i mina morföräldras hus, samt att få överta i hel del glasplåtar. Bland annat originalet till den bilden som satt på väggen. Men att få upplev en del av gruvans historia har inte givit mig arbete, förutom den dokumentation och intresse för gruvans historia i bygden. Mitt förhållande till de som arbetat i gruvhålen har varit synnerligen gott. 
Den äldsta som har berättat om hur det var att arbeta vid Lekomberg var Vilhelm Gustafsson, född år 1876 som berättade för mig hur arbetet skedde vid Spelgruvan när de handborrade och slog med handsläggan halvgällingar och engelmän vid borrningen i ett av de nu igenfyllda gruvhålen. 
Även den här bilden ovan är från ett originalnegativ på mottagningsstationen i Lekomberg där berget behandlades från gruvhålet i Lekomberg samt den malm som kom via linbanan från systergruvan i Sörvik. Men malmen från gruvan i Sörvik och Lekomberg fick inte blandas ihop.
Ofta går man på tur i omgivningarna, dels för att insupa atmosfären runt de gamla gruvhålen och det händer att man får en snilleblixt och tar inte bara en bild. 
Många människor åker bara upp till Lekomberg för utsiktens skull över sjön Väsman, men glömmer ofta bort historien i den historiska delen. Hur många tänker på att gruvbolaget ägdes av ett tysk bolag och överlevt två världskrig? Men ledningen i gruvbolaget var ändå mån om arbetarna och bygdens befolkning och inte minst barnen som vid vissa tillfällen fick en extra måltid genom gruvbolagets försorg. 

 

Foto: N-E Nordqvist 2023

Mina tankar denna dag handlade inte bara historien utan snarare ett motiv framför mig. Hur ska man kunna föreställa sig hur det såg ut förr i tiden innan gruvbolagen började bryta upp naturen. Denna dag när löven slog ut i mitten av maj, på en sen eftermiddag tog jag mig en liten kvällsvandring upp mot utsiktsplatsen och satte mig vid fundamentet till krossen en lång stund och funderade. En husbil med landsnamnet NL på nummerskylten stod där parkerad med utsikt över Väsman och på den gamla gråbergstippen satt ett gäng manliga personer och hade en träff. Helt plötsligt såg jag motivet framför mig i den nedåtgående solen och skapade ett motiv som man inte kunde motstå att dokumentera, träden i bakgrunden, var det så här det såg ut förr? Långt innan gruvdriften kom igång under den tid Gruf Aktiebolaget Lekomberg förändrade platsen med sina byggnader.

Men samtidigt sa de gamla i bygden att det kändes tryggt när lamporna lyste i anrikningsverket och att det fanns en framtidstro för den här bygden. Men andra världskriget tog slut och hoppet för gruvnäringen tog slut, se bara på alla gruvorna runt sjön Väsman. Nu börjar naturen att återta kommandot och snart är det bara de två öppna gruvhålen som finns kvar, bland annat Gustav Adolfschaktet från tiden 1630-1638 och Fogdegruvan och en del fundament som snart döljs av naturens krafter.
Se bara bilderna på den här sidan, ändå är det bara cirka 65 år mellan dokumentationen.

 Text: N-E Nordqvist 2023