Brunnsvik/Lekomberg med omgivning.

Foto: ©N-E Nordqvist 2005

Gammal gruva

På en gammal karta från år 1752 som beskriver rågången mellan Matts-Anders och Matts-Arfveds ¼-dels skog finns det vi idag kallar Silver­gruvan utmärkt som "Ödelagd silver­grufva".

Moragruvan hade sin dagöppning längre upp på berget och orterna gick in mot fastare berg. Från Moragruvan sprängdes en ort till Brunnsviksgruvan, inte långt därifrån. I och med att de var förbundna med varandra så blev gruvbryt­ningen mer lönsam.
Från Brunnsviks­gruvan arbetade gruvarbetarna som mullvadar i gångarna, ner i det mörka djupet, nästan ner till havs­nivån.
Sjön Rösjön ligger 270 meter över havsnivå. Brunnsviksgruvans dagöppning ligger en bit ovanför Rösjön och når enligt en upp­gift från en gruvarbe­tare som arbetat i gruvan det aktnings­värda djupet av 250 meter. Moragruvan ligger bakom de stora varphögarna som finns kvar än idag. Moragruvan har inget gjutet lock av betong. De lade på plank som skydd över dagöppningen, den har sedan ruttnat under alla år. Livsfarligt att beträda.

Anrikningsverkets plats vid Silvergruvan

Foto: N-E Nordqvist

Under mina strövtåg på olika platser så har jag denna gång hamnat på "Rösjöbergets norra del". Min kamera har hängt med under alla år med olika objektiv. Ibland har det varit tungt att bära, men oftast har det  dykt upp motiv, som man måste föreviga för framtiden. Så blev det också den här gången, tidsmässigt? Men om man ser på bilden så bör det vara under skiftet av 1970- 1980-talet, där jag har några minnesanteckningar då det var en stor avverkning på bergen norr om Lekomberg. Samtidigt när man plitar ner de här anteckningarna så dyker det upp  ett årtal 1930! Det var 50 år sedan starten av gruveran vid Silvergruvan när bilden togs och nu när det här skrivs så har det gått 90 år, (skrivet år 2020).

Silvergruvans gamla fundament minns en svunnen tid

Foto: ©N-E Nordqvist 2005

Sjön Rösjön ligger högt upp i bergen ovanför Brunnsvik. I norra delen av sjön ligger rester efter anrikningsverket och överallt i skogarna runt omkring finns flera gruvhål. Trots att det har gått 70 år sedan gruvnäringen försvann från Silvergruvan, så har inte naturen återtagit marken genom förbuskning och andra växter på marken. Miljön kan ju ha tagit skada av att gruvbolaget använde olika kemikalier vid anrikningen av malmen.
Avfallet från anrikningsverket rann på den tiden orenat rätt ut i Rösjön. Ivar Parling berättade vid ett tillfälle att under några sensommardagar var sjön alldeles löddrig av soda. Livsfarliga gifter användes vid skiljning av malmen. Bland annat "cyankalium". Utsläppet av detta gift gjorde att nästan hela fiskbeståndet i Rösjön dog. Fisken låg med buken (magen) vid vattenytan och sökte efter luft.

I Brunnsvik och på Storgården levde författaren Karl-Erik Forsslund.
I hans bok Storgårdsblomster, andra upplagan, finns ett avsnitt där vi citerar när Karl-Erik och gårdskarlen Gustaf ger sig ut på en skidtur en klar och kall eftermiddag i april månad, vid 1900-talets början till en utrivning av en kolmila.
- Vi nickade i förbifarten åt Silvergruvans stugor. Du betraktade nyfiket malmhögarna och skeletten av gamla gruvbyggnader, och dina ögon lyste, när jag förtalde hurusom ännu ibland en envis malmletare, rota där i något av de många halvt igenrasade eller vattenfyllda gruvhålen. Han hittar visst för det mesta bara bly, men vem vet, kanske ligga ännu rika silver- glänsande ådror orörliga där i djupet och vänta på upptäckaren.
(Slut citat).
Vem vet om det kommer en ny era vid Silvergruvan?

Silvergruvans anläggning vid norra ändan av sjön Rösjön

Foto: Folke Forsslund omk år 1936. ©Bildarkiv N-E Nordqvist

Ingenjör Berglund i Ludvika startade gruvdriften i större skala 1922. Han var en ivrig person genom att hålla på med olika projekt.
Hela dagarna var han med och arbetade, från klockan sju på morgonen till tio på kvällen var han igång. En tid då det var ekonomisk att starta en gruva, malmen och den mängd silver som utvanns var mycket dyrbar på marknaden. Anrikningsverk och sorteringsverk samt gruvstuga, bostäder och andra byggnader som behövdes för gruvans drift byggdes upp av flinka nybyggare.
Inte långt söderut från Silvergruvan ligger Lekombergsgruvan. En del av arbetarna hade varit med och byggt upp gruvbyggnaderna vid den tyskägda gruvan, på sin tid en modern gruva och byggnad. Detta verk vid Silvergruvan hämtade sin förebild från gruvan i Lekomberg och byggnationerna påminner varandra väldigt mycket.

En av de anställda vid Silvergruvans uppbyggnad var byggnadssnickaren Johan Persson från Digervåla. Han hade varit med och byggt gruvbygg­naderna vid Lekomberg och Silvergruvan samt många andra byggnader i bygden. Johan Persson hade ett stort brinnande intresse för hembygden som han fotograferade flitigt. En dokumentation av en gruvdrift som det knappt finns några rester kvar av idag. En gruvepok, som nu består av gamla halvt igenrasade gruvhål. Silvergruvan, kärt barn har många namn, Sjö-, Stigar-, Mora-, Näs-, Brunnsviks-, Erik Andersson- och Fallgruvan, alla har hamnat under benämningen Silvergruvan tillsammans med flera mindre till namnet okända gruvhål. Svavelkis var och är den vanligaste mineralen på Rösjöberget.
 
Gruvarbetare nere i Moragruvan

Foto Johan Persson, ©Bildarkiv N-E Nordqvist

Några få bilder finns på gruvarbetare nere i de gruvor som finns här på trakten. Här har Johan Persson fotograferat George Parling någon gång i slutet av 1920-talet. George Parling arbetade i Moragruvan vid Silvergruvan. Originalbilden finns på en så kallad glasplåt.

Brunnsviks gruvor, fältet innehåller ett flertal gruvor av vilka Brunnsviksgruvan, Moragruvan och Stigargruvan har varit föremål för brytning under flera perioder. De två förstnämnda, som ligger inom samma utmål har brutits redan på 1700-talet.
I Abraham Hülpers bok Dalaresa 1757 på sidan 460 kan man läsa att Brunnsviks gruvor upptäcktes år 1712, då silverhytta byggdes och övergavs sedan, men äro nu upptagna av Hof-Int. Därav kommer det nu välkända namnet Silvergruvan i bygden.
Inga vägar fanns till Silvergruvan i början av 1920-talet, än den gamla väg, som gick på Rösjöns västra sida. En omöjlig väg för den tidens fordon. Den första tiden kring 1920-talet började lastbilar synas här i bygden. Nu räckte inte de gamla hästfororna till, vägar för lastbilar och andra fordon byggdes, byggnadsmaterial skulle fraktas uppför de branta backarna från Brunnsvik och Lekomberg till Rösjöns norra strand. Allt för att den nya gruvepoken skulle kunna starta. Vägen var från början inte av sådan god beskaffenhet att dåtidens lastbilar kunde köra utan vidare.

Innan den sista gruvepoken vid Silvergruvan startade år 1922, körde man med hästskjutsar, lastade med  svavelkisen från Godgruvan och Snickar­gruvans magnetkiskopparmalm till Sörviks station och utlastningsplatsen vid Lekomberg. Där lastades malmen på järnvägen för vidare transport till hamnen vid Bomhus i Gävle.

Gruvarbetarna uppställda framför gruvstugan

Gruvarbetarna stående framför gruvstugan i Silvergruvan.
Från vänster: August Simonsson Gruvförman, Gussjö-Manne Danielsson, George Parling, Ernst Danielsson, Ivar Parling, Albert Persson smed, Anders Trogen, August Hurtig, Bertil Simonsson, Hjalmar Parling, Ivar Andersson, Sigvard Parling, Albert Parling spelstyrare, Johan Persson träarbetare.
Bilden här ovan har en liten egen historia som jag gärna vill förmedla. Originalglasplåten kommer från Johan Perssons samlingar. Några personer kände jag igen direkt, däribland Ivar Parling.
En försommardag 1988, strax före midsommar gick jag upp till Ivar Parling, som då bodde vid Landsvägsbacken i Brunnsvik.
Där ute i hammocken satt gode vännen Ivar och myste. Ett glatt samtal inleddes om Ivars stora intresse, fiske. Efter en stund plockade jag fram ovanstående bild.
- Känner du igen några, frågade jag?
- Ja, skrattade Ivar, som bara han kan göra.
- Spring in i huset och hämta förstoringsglaset, det ligger på köksbordet. Ivar tog förstoringsglaset när jag kom tillbaka och började titta på bilden och minnena från Silvergruvan kom i dager.
- Stopp, jag hinner inte med att anteckna vilka som är på bilden. Vem var det nu igen från vänster?
- Det var gruvfogden August Simonsson, säger Ivar med ett leende. Tuschpennan kommer fram och alla namn blir antecknade. Ett litet historisk arv efterlämnade Ivar till mig denna fina försommardag.
 
Smeden i smedjan

Foto: ©Johan Persson Bildarkiv N-E Nordqvist

Bland alla gamla glasplåtar hittades denna glasplåt. En viktig liten dokumentation av en gruvnäring som blomstrade under 1920-talet och en tid in på 1930-talet. Här stod smeden Albert Persson i sin enkla smedja nere efter sjön Rösjön. Borrarna ligger i ässjan men bilden avslöjar inte om den används. Enkla väggar, ja inte kan man tro något annat när man ser bräderna och reglarna där verktygen sitter uppsatta. Det självklara arbetsverktyget på sin plats, hammaren på städet.

Bostadshuset vid Silvergruvan

Foto: ©Johan Persson Bildarkiv N-E Nordqvist
Bilden från originalglasplåten.

När den nya eran vid Silvergruvan startade i början av 1920-talet av ingenjör Berglund i Ludvika byggdes även detta hus upp.
Det har förekommit rykten att huset är flyttat från Svarthyttan till Silvergruvan. I huset fanns det då tre lägenheter, på övervåningen fanns det två mindre lägenheter.
När Johan Persson förevigade det här motivet så hade han även tagit bilden på smeden Albert Persson i sin smedja och sedan gått upp till bostadshuset för att där föreviga Albert Persson, stående längst till vänster och de övriga: Augusta, som för övrigt flyttade till Silvergruvan år 1888 då hon var nygift, Hanna, barnen Åke och Ragnhild, Albert och Hjalmar, alla med efternamn Parling.

Gruvspel och spelstyrare vid Silvergruvan

Foto: Okänd fotograf, från privat arkiv.

Gruvnäringen vid Silvergruvan rullade på från 1922-1935 då allt blev nedlagt och rivet. Gruvspelet slutade att fira upp den malm, som fanns där nere i djupet. Under den tid då gruvan var i drift kom en hel del män att arbeta vid gruvan. Den stora nackdelen var att gruvan fanns där malmen fanns och inte där medborgarna hade sina hem. Att ta bilen eller bussen till arbetet på den tiden var det inte så lätt. Karl-Erik Borg var boende på Laggarudden, för att komma till Silvergruvan fanns bara en möjlighet genom att gå stigar och vägar cirka 8 km enkel väg till arbetet.
Vad hade man för tankar när man passerade den då stora gruvan vid Lekomberg? Till Lekomberg var det cirka 5 km. Stod gruvan då stilla på grund av brand eller andra konflikter?
Hur länge och vid vilken tidpunkt Karl-Erik Borg arbetade vid Silver- gruvan är okänt.
 

Silvergruvans arbetare vid anrikningsverket

Foto: ©Johan Persson 1928-03-22 Bildarkiv N-E Nordqvist

Från vänster: Johan Persson, Per-Erik Persson Hjelm, August Hurtig, George Parling, Albert Parling, Daniel-Erik Danielsson från grannbyn Gussjön, Ernst Danielsson från Iviken, Hökbo-August Jansson och gruvfogden August Simonsson utanför verket i Silvergruvan.
Namnet Hökbo-August Jansson kommer från att han var boende i Hökbo som ligger väster om Skisshyttan.
Nu vet vi inte om August gick varje dag mellan Silverguvan och hemmet i Hökbo. Dagens kartor avslöjar att den raka vägen är omkring 5,5 km. Gick de den sträckan varje dag? Det har berättas att de gick från Gräs­berg till Lekombergs gruva varje dag. De stannade då till vid Gussjö­gården där de förmodade drack någon kopp kaffe innan de hade sällskap med bland annat Daniel-Erik Danielsson från Gussjön till Silvergruvan.
 
Livet var inte som en dans förr i tiden

Foto: Okänd fotograf repro N-E Nordqvist

Här sitter Albertina Person på trappan till deras stuga vid Silvergruvan. Albertina sitter bredvid den stående pojken. Förutom Albertina så är alla okända.
 
Nordväst ovanför Lekomberg finns ett gruvområde, i dagligt tal kallad för Silvergruvan. Hur länge det har varit bebyggelse i Silvergruvan, belägen vid Rösjöns norra ände är det ingen som riktigt vet. Det enda som kan skvallra om detta är kyrkböckerna och husförhörslängderna. Bland annat kan man läsa att dagkarl och kolaren Anders Mattson, född den 8 oktober år 1754 i Ljusnarsberg och hans hustru, Stina Jansdotter, född den 2 september år 1758 i Hellsjön flyttade till Silvergruvan från Enkullen år 1793.
Länk: En skildring finns att läsa när Anders Mattsson flyttade till Nybotten.

Egentligen är det inte om de här personerna som den här artikeln ska handla om, utan om en bok som knappt någon utanför den inre kretsen har sett. Det handlar om något som verkar lite underligt att ”Brunnsviks bank och tjänster” har funnits och att boken är fortfarande väl bibehållen. Den har funnits hos mig under en längre tid, men det har varit svårt att tackla innehållet, eftersom det är skrivet för över hundra år tillbaka.

Vi ska återgå till Silvergruvan för att kunna förstå vad det handlar om i fortsättningen. Före år 1873 flyttar arbetaren Petter Persson med hustru Johanna Persdotter till Silvergruvan, de har då barnen Fredrik och Albertina med sig i boet. Fredrik var född 1853 medan Albertina var född 1856. Fredrik Persson bytte efternamn till Stålberg. Vad jag har förstått under årens lopp av berättelser från äldre så var Fredrik Stålberg ett snille på sin tid.

Det tillverkades lås och ljuskronor samt mycket annat i ett litet krypin lite avsides från själva gruvområdet. En annan liten speciell egenskap. Fredrik Ståhlberg var nämligen händig med att laga klockor. Många personer kom långt ifrån med sina urverk som hade stannat. Oftast var han inte så villig att göra något åt klockorna. I de flesta fall gick klockan när det var tid för att hämta den. Betalningen var han inte så noga med. Kanske fanns det en liten medkänsla för den skrala ekonomi som fanns i andra torp och mindre gårdar.

Läser man i kassaboken, som jag har döpt till ”Brunnsviks bank och tjänster”, så får man också ett litet annan perspektiv på det liv som man förde på den tiden, långt bort från den delvis glamorösa liv vi lever i nutiden.
Här kunde man köpa 40 kg havre för 6 kronor, 4 kg timotej och klöver för 5,55 kr. Här kunde man bland annat låna pengar 295,11 från januari 1901 till och med april 1902. Vad blir det för värde under år 2011? Enligt ekonomifakta.se och Räkna på inflationen så motsvarade det 15985 kr under 2011 års penningvärde.

Virke köptes 197 fot = 6,8 kbf a 70 öre, totalt 4,76 kr. Foderkörning i december 1901 debiterades med 5 kr. Den 7:e januari 1902 kostade 100 kg rågmjöl 15,50, en slipsten med tillhörande järnplåt kostade 16,75 samt kostnader för arrende (år1901) för mossen samt lite annat för 6,50 kr.

Du som läsare förstår nu att det inte var så lätt att betala tillbaka med kontanter, om det överhuvudtaget fanns några pengar att tillgå.

I kassaboken finner jag att det var arbete att återgälda sina skulder med, så kallade svartarbete. För den 9:e augusti 1901 krediteras Fredrik Stålberg 26,5 dagarbeten på verandan a 2,75 kr, år 2011 var det värt ca 125 kronor, september 40,5 dagar på lider och tak på ladugård, december 14 dagar på dörrar till garderober a 1,75 kr. I april 1902 krediteras Fredrik för arbeten under 74 dagar a 1,75 kr samt 5 fjärding potatis för 3,75 kr samt 6 kg fisk för 2,70 kr. Även diverse arbeten i hemmet jämte material. Därmed var debet och kredit jämställda.

Så fortsatte det under de följande åren där Fredrik Stålberg lånade pengar och sedan fick betala tillbaka sina skulder med arbete, känner kanske att han blev livegen och beroende av Frans Danielsson på Solgården i Brunnsvik. Men skulderna betalades av och till slut blev det ett litet överskott i sin egen penningpung.

Vilket liv, som han och systern levde i den lilla stugan som finns bevarad och flyttad till Djupa där den är återuppbyggd och invigd på nytt år 1936.

Text o Bilder N-E Nordqvist