Silvergruvans gruva
Den korta tiden under Silvergruvans epok
Före detta anrikningsverkets plats i nutid
Foto: ©N-E Nordqvist 2005
Gammal gruva
På en gammal karta från år 1752 som beskriver rågången mellan Matts-Anders och Matts-Arfveds ¼-dels skog finns det vi idag kallar Silvergruvan utmärkt som "Ödelagd silvergrufva".
Moragruvan hade sin
dagöppning längre upp på berget och orterna gick in mot fastare berg.
Från Moragruvan sprängdes en ort till Brunnsviksgruvan, inte långt
därifrån. I och med att de var förbundna med varandra så blev
gruvbrytningen mer lönsam.
Från Brunnsviksgruvan arbetade gruvarbetarna som mullvadar i gångarna, ner i det mörka djupet, nästan ner till havsnivån.
Sjön
Rösjön ligger 270 meter över havsnivå. Brunnsviksgruvans dagöppning
ligger en bit ovanför Rösjön och når enligt en uppgift från en
gruvarbetare som arbetat i gruvan det aktningsvärda djupet av 250
meter. Moragruvan ligger bakom de stora varphögarna som finns kvar än
idag. Moragruvan har inget gjutet lock av betong. De lade på plank som
skydd över dagöppningen, den har sedan ruttnat under alla år.
Livsfarligt att beträda.
Anrikningsverkets plats vid Silvergruvan
Foto: N-E Nordqvist
Under mina strövtåg på olika platser så har jag denna gång hamnat på "Rösjöbergets norra del". Min kamera har hängt med under alla år med olika objektiv. Ibland har det varit tungt att bära, men oftast har det dykt upp motiv, som man måste föreviga för framtiden. Så blev det också den här gången, tidsmässigt? Men om man ser på bilden så bör det vara under skiftet av 1970- 1980-talet, där jag har några minnesanteckningar då det var en stor avverkning på bergen norr om Lekomberg. Samtidigt när man plitar ner de här anteckningarna så dyker det upp ett årtal 1930! Det var 50 år sedan starten av gruveran vid Silvergruvan när bilden togs och nu när det här skrivs så har det gått 90 år, (skrivet år 2020).
Silvergruvans gamla fundament minns en svunnen tid
Foto: ©N-E Nordqvist 2005
Sjön
Rösjön ligger högt upp i bergen ovanför Brunnsvik. I norra delen av
sjön ligger rester efter anrikningsverket och överallt i skogarna runt
omkring finns flera gruvhål. Trots att det har gått 70 år sedan
gruvnäringen försvann från Silvergruvan, så har inte naturen återtagit
marken genom förbuskning och andra växter på marken. Miljön kan ju ha
tagit skada av att gruvbolaget använde olika kemikalier vid anrikningen
av malmen.
Avfallet från anrikningsverket rann på den tiden orenat
rätt ut i Rösjön. Ivar Parling berättade vid ett tillfälle att under
några sensommardagar var sjön alldeles löddrig av soda. Livsfarliga
gifter användes vid skiljning av malmen. Bland annat "cyankalium".
Utsläppet av detta gift gjorde att nästan hela fiskbeståndet i Rösjön
dog. Fisken låg med buken (magen) vid vattenytan och sökte efter luft.
I Brunnsvik och på Storgården levde författaren Karl-Erik Forsslund.
I
hans bok Storgårdsblomster, andra upplagan, finns ett avsnitt där vi
citerar när Karl-Erik och gårdskarlen Gustaf ger sig ut på en skidtur en
klar och kall eftermiddag i april månad, vid 1900-talets början till en
utrivning av en kolmila.
- Vi nickade i förbifarten åt Silvergruvans
stugor. Du betraktade nyfiket malmhögarna och skeletten av gamla
gruvbyggnader, och dina ögon lyste, när jag förtalde hurusom ännu ibland
en envis malmletare, rota där i något av de många halvt igenrasade
eller vattenfyllda gruvhålen. Han hittar visst för det mesta bara bly,
men vem vet, kanske ligga ännu rika silver- glänsande ådror orörliga där
i djupet och vänta på upptäckaren.
(Slut citat).
Vem vet om det kommer en ny era vid Silvergruvan?
Silvergruvans anläggning vid norra ändan av sjön Rösjön
Foto: Folke Forsslund omk år 1936. ©Bildarkiv N-E Nordqvist
Ingenjör
Berglund i Ludvika startade gruvdriften i större skala 1922. Han var en
ivrig person genom att hålla på med olika projekt.
Hela dagarna var
han med och arbetade, från klockan sju på morgonen till tio på kvällen
var han igång. En tid då det var ekonomisk att starta en gruva, malmen
och den mängd silver som utvanns var mycket dyrbar på marknaden.
Anrikningsverk och sorteringsverk samt gruvstuga, bostäder och andra
byggnader som behövdes för gruvans drift byggdes upp av flinka
nybyggare.
Inte långt söderut från Silvergruvan ligger
Lekombergsgruvan. En del av arbetarna hade varit med och byggt upp
gruvbyggnaderna vid den tyskägda gruvan, på sin tid en modern gruva och
byggnad. Detta verk vid Silvergruvan hämtade sin förebild från gruvan i
Lekomberg och byggnationerna påminner varandra väldigt mycket.
En
av de anställda vid Silvergruvans uppbyggnad var byggnadssnickaren Johan
Persson från Digervåla. Han hade varit med och byggt gruvbyggnaderna
vid Lekomberg och Silvergruvan samt många andra byggnader i bygden.
Johan Persson hade ett stort brinnande intresse för hembygden som han
fotograferade flitigt. En dokumentation av en gruvdrift som det knappt
finns några rester kvar av idag. En gruvepok, som nu består av gamla
halvt igenrasade gruvhål. Silvergruvan, kärt barn har många namn, Sjö-,
Stigar-, Mora-, Näs-, Brunnsviks-, Erik Andersson- och Fallgruvan, alla
har hamnat under benämningen Silvergruvan tillsammans med flera mindre
till namnet okända gruvhål. Svavelkis var och är den vanligaste
mineralen på Rösjöberget.
Gruvarbetare nere i Moragruvan
Foto Johan Persson, ©Bildarkiv N-E Nordqvist
Några
få bilder finns på gruvarbetare nere i de gruvor som finns här på
trakten. Här har Johan Persson fotograferat George Parling någon gång i
slutet av 1920-talet. George Parling arbetade i Moragruvan vid
Silvergruvan. Originalbilden finns på en så kallad glasplåt.
Brunnsviks
gruvor, fältet innehåller ett flertal gruvor av vilka Brunnsviksgruvan,
Moragruvan och Stigargruvan har varit föremål för brytning under flera
perioder. De två förstnämnda, som ligger inom samma utmål har brutits
redan på 1700-talet.
I Abraham Hülpers bok Dalaresa 1757 på sidan 460
kan man läsa att Brunnsviks gruvor upptäcktes år 1712, då silverhytta
byggdes och övergavs sedan, men äro nu upptagna av Hof-Int. Därav kommer
det nu välkända namnet Silvergruvan i bygden.
Inga vägar fanns till
Silvergruvan i början av 1920-talet, än den gamla väg, som gick på
Rösjöns västra sida. En omöjlig väg för den tidens fordon. Den första
tiden kring 1920-talet började lastbilar synas här i bygden. Nu räckte
inte de gamla hästfororna till, vägar för lastbilar och andra fordon
byggdes, byggnadsmaterial skulle fraktas uppför de branta backarna från
Brunnsvik och Lekomberg till Rösjöns norra strand. Allt för att den nya
gruvepoken skulle kunna starta. Vägen var från början inte av sådan god
beskaffenhet att dåtidens lastbilar kunde köra utan vidare.
Innan
den sista gruvepoken vid Silvergruvan startade år 1922, körde man med
hästskjutsar, lastade med svavelkisen från Godgruvan och
Snickargruvans magnetkiskopparmalm till Sörviks station och
utlastningsplatsen vid Lekomberg. Där lastades malmen på järnvägen för
vidare transport till hamnen vid Bomhus i Gävle.
Gruvarbetarna uppställda framför gruvstugan
Gruvarbetarna stående framför gruvstugan i Silvergruvan.
Från
vänster: August Simonsson Gruvförman, Gussjö-Manne Danielsson, George
Parling, Ernst Danielsson, Ivar Parling, Albert Persson smed, Anders
Trogen, August Hurtig, Bertil Simonsson, Hjalmar Parling, Ivar
Andersson, Sigvard Parling, Albert Parling spelstyrare, Johan Persson
träarbetare.
Bilden här ovan har en liten egen historia som jag gärna
vill förmedla. Originalglasplåten kommer från Johan Perssons samlingar.
Några personer kände jag igen direkt, däribland Ivar Parling.
En försommardag 1988, strax före midsommar gick jag upp till Ivar Parling, som då bodde vid Landsvägsbacken i Brunnsvik.
Där
ute i hammocken satt gode vännen Ivar och myste. Ett glatt samtal
inleddes om Ivars stora intresse, fiske. Efter en stund plockade jag
fram ovanstående bild.
- Känner du igen några, frågade jag?
- Ja, skrattade Ivar, som bara han kan göra.
-
Spring in i huset och hämta förstoringsglaset, det ligger på
köksbordet. Ivar tog förstoringsglaset när jag kom tillbaka och började
titta på bilden och minnena från Silvergruvan kom i dager.
- Stopp, jag hinner inte med att anteckna vilka som är på bilden. Vem var det nu igen från vänster?
-
Det var gruvfogden August Simonsson, säger Ivar med ett leende.
Tuschpennan kommer fram och alla namn blir antecknade. Ett litet
historisk arv efterlämnade Ivar till mig denna fina försommardag.
Smeden i smedjan
Foto: ©Johan Persson Bildarkiv N-E Nordqvist
Bland
alla gamla glasplåtar hittades denna glasplåt. En viktig liten
dokumentation av en gruvnäring som blomstrade under 1920-talet och en
tid in på 1930-talet. Här stod smeden Albert Persson i sin enkla smedja
nere efter sjön Rösjön. Borrarna ligger i ässjan men bilden avslöjar
inte om den används. Enkla väggar, ja inte kan man tro något annat när
man ser bräderna och reglarna där verktygen sitter uppsatta. Det
självklara arbetsverktyget på sin plats, hammaren på städet.
Bostadshuset vid Silvergruvan
Foto: ©Johan Persson Bildarkiv N-E Nordqvist
Bilden från originalglasplåten.
När den nya eran vid Silvergruvan startade i början av 1920-talet av ingenjör Berglund i Ludvika byggdes även detta hus upp.
Det
har förekommit rykten att huset är flyttat från Svarthyttan till
Silvergruvan. I huset fanns det då tre lägenheter, på övervåningen fanns
det två mindre lägenheter.
När Johan Persson förevigade det här
motivet så hade han även tagit bilden på smeden Albert Persson i sin
smedja och sedan gått upp till bostadshuset för att där föreviga Albert
Persson, stående längst till vänster och de övriga: Augusta, som för
övrigt flyttade till Silvergruvan år 1888 då hon var nygift, Hanna,
barnen Åke och Ragnhild, Albert och Hjalmar, alla med efternamn Parling.
Gruvspel och spelstyrare vid Silvergruvan
Foto: Okänd fotograf, från privat arkiv.
Gruvnäringen
vid Silvergruvan rullade på från 1922-1935 då allt blev nedlagt och
rivet. Gruvspelet slutade att fira upp den malm, som fanns där nere i
djupet. Under den tid då gruvan var i drift kom en hel del män att
arbeta vid gruvan. Den stora nackdelen var att gruvan fanns där malmen
fanns och inte där medborgarna hade sina hem. Att ta bilen eller bussen
till arbetet på den tiden var det inte så lätt. Karl-Erik Borg var
boende på Laggarudden, för att komma till Silvergruvan fanns bara en
möjlighet genom att gå stigar och vägar cirka 8 km enkel väg till
arbetet.
Vad hade man för tankar när man passerade den då stora
gruvan vid Lekomberg? Till Lekomberg var det cirka 5 km. Stod gruvan då
stilla på grund av brand eller andra konflikter?
Hur länge och vid vilken tidpunkt Karl-Erik Borg arbetade vid Silver- gruvan är okänt.
Silvergruvans arbetare vid anrikningsverket
Foto: ©Johan Persson 1928-03-22 Bildarkiv N-E Nordqvist
Från
vänster: Johan Persson, Per-Erik Persson Hjelm, August Hurtig, George
Parling, Albert Parling, Daniel-Erik Danielsson från grannbyn Gussjön,
Ernst Danielsson från Iviken, Hökbo-August Jansson och gruvfogden August
Simonsson utanför verket i Silvergruvan.
Namnet Hökbo-August Jansson kommer från att han var boende i Hökbo som ligger väster om Skisshyttan.
Nu
vet vi inte om August gick varje dag mellan Silverguvan och hemmet i
Hökbo. Dagens kartor avslöjar att den raka vägen är omkring 5,5 km. Gick
de den sträckan varje dag? Det har berättas att de gick från Gräsberg
till Lekombergs gruva varje dag. De stannade då till vid Gussjögården
där de förmodade drack någon kopp kaffe innan de hade sällskap med bland
annat Daniel-Erik Danielsson från Gussjön till Silvergruvan.
Livet var inte som en dans förr i tiden
Foto: Okänd fotograf repro N-E Nordqvist
Här
sitter Albertina Person på trappan till deras stuga vid Silvergruvan.
Albertina sitter bredvid den stående pojken. Förutom Albertina så är
alla okända.
Nordväst ovanför Lekomberg finns ett gruvområde, i
dagligt tal kallad för Silvergruvan. Hur länge det har varit bebyggelse i
Silvergruvan, belägen vid Rösjöns norra ände är det ingen som riktigt
vet. Det enda som kan skvallra om detta är kyrkböckerna och
husförhörslängderna. Bland annat kan man läsa att dagkarl och kolaren
Anders Mattson, född den 8 oktober år 1754 i Ljusnarsberg och hans
hustru, Stina Jansdotter, född den 2 september år 1758 i Hellsjön
flyttade till Silvergruvan från Enkullen år 1793.
Länk: En skildring finns att läsa när Anders Mattsson flyttade till Nybotten.
Egentligen är
det inte om de här personerna som den här artikeln ska handla om, utan
om en bok som knappt någon utanför den inre kretsen har sett. Det
handlar om något som verkar lite underligt att ”Brunnsviks bank och
tjänster” har funnits och att boken är fortfarande väl bibehållen. Den
har funnits hos mig under en längre tid, men det har varit svårt att
tackla innehållet, eftersom det är skrivet för över hundra år tillbaka.
Vi
ska återgå till Silvergruvan för att kunna förstå vad det handlar om i
fortsättningen. Före år 1873 flyttar arbetaren Petter Persson med hustru
Johanna Persdotter till Silvergruvan, de har då barnen Fredrik och
Albertina med sig i boet. Fredrik var född 1853 medan Albertina var född
1856. Fredrik Persson bytte efternamn till Stålberg. Vad jag har
förstått under årens lopp av berättelser från äldre så var Fredrik
Stålberg ett snille på sin tid.
Det tillverkades lås och
ljuskronor samt mycket annat i ett litet krypin lite avsides från själva
gruvområdet. En annan liten speciell egenskap. Fredrik Ståhlberg var
nämligen händig med att laga klockor. Många personer kom långt ifrån med
sina urverk som hade stannat. Oftast var han inte så villig att göra
något åt klockorna. I de flesta fall gick klockan när det var tid för
att hämta den. Betalningen var han inte så noga med. Kanske fanns det en
liten medkänsla för den skrala ekonomi som fanns i andra torp och
mindre gårdar.
Läser man i kassaboken, som jag har döpt till
”Brunnsviks bank och tjänster”, så får man också ett litet annan
perspektiv på det liv som man förde på den tiden, långt bort från den
delvis glamorösa liv vi lever i nutiden.
Här kunde man köpa 40 kg
havre för 6 kronor, 4 kg timotej och klöver för 5,55 kr. Här kunde man
bland annat låna pengar 295,11 från januari 1901 till och med april
1902. Vad blir det för värde under år 2011? Enligt ekonomifakta.se och
Räkna på inflationen så motsvarade det 15985 kr under 2011 års
penningvärde.
Virke köptes 197 fot = 6,8 kbf a 70 öre, totalt
4,76 kr. Foderkörning i december 1901 debiterades med 5 kr. Den 7:e
januari 1902 kostade 100 kg rågmjöl 15,50, en slipsten med tillhörande
järnplåt kostade 16,75 samt kostnader för arrende (år1901) för mossen
samt lite annat för 6,50 kr.
Du som läsare förstår nu att det
inte var så lätt att betala tillbaka med kontanter, om det
överhuvudtaget fanns några pengar att tillgå.
I kassaboken finner
jag att det var arbete att återgälda sina skulder med, så kallade
svartarbete. För den 9:e augusti 1901 krediteras Fredrik Stålberg 26,5
dagarbeten på verandan a 2,75 kr, år 2011 var det värt ca 125 kronor,
september 40,5 dagar på lider och tak på ladugård, december 14 dagar på
dörrar till garderober a 1,75 kr. I april 1902 krediteras Fredrik för
arbeten under 74 dagar a 1,75 kr samt 5 fjärding potatis för 3,75 kr
samt 6 kg fisk för 2,70 kr. Även diverse arbeten i hemmet jämte
material. Därmed var debet och kredit jämställda.
Så fortsatte
det under de följande åren där Fredrik Stålberg lånade pengar och sedan
fick betala tillbaka sina skulder med arbete, känner kanske att han blev
livegen och beroende av Frans Danielsson på Solgården i Brunnsvik. Men
skulderna betalades av och till slut blev det ett litet överskott i sin
egen penningpung.
Vilket liv, som han och systern levde i den
lilla stugan som finns bevarad och flyttad till Djupa där den är
återuppbyggd och invigd på nytt år 1936.
Text o Bilder N-E Nordqvist