Brunnsvik/Lekomberg med omgivning.

Ellen Norberg bosatt i Gussjön

Ellen, född Karlsson 29/3 1906 i Älgberget, Ulriksberg, kom till Gussjögården i slutet av 30-talet. Dessförinnan hade hon haft hushållsplatser på olika håll. Efter giftermålet med Algot, av alla känd som "Gussjö-Algot", blev hon kvar vid Gussjögården ända till den dag då de flyttade till pensionärslägenheten vid Grågåsvägen. I över 30 års tid brukades gården av Ellen och Algot Norberg. Det var jorden och skogen som var deras levebröd. I ladugården fanns häst, kor, kalvar, gris, höns och får. Algot, han körde om vintrarna timmer och massaved. Ellen var även här och hjälpte till. På vintrarna kunde det bo andra skogsarbetare i gården. Jag har själv bott där flera vintrar. En vinter var vi insnöade en hel vecka. Det var så mycket snö så plogen kom inte fram. Kvällarna i Gussjögården var fyllda av glada stunder. Ibland spelade vi kort men för det mesta satt man bara och pratade. Ellen brukade berätta om sin barndom där uppe i Säfsskogen där hon var född. Livet där uppe var fyllt av mystik, det fanns så mycket som inte kan förklaras med ord. Närheten till naturen, ensamheten i den stora skogen och mörkret. Berättelserna om vilda djur, historierna om det osynliga som kunde drabba vem som helst. Döden och människorna som mött och sett dem som varit dödas oförklariga händelser. 

En farbror?? till Ellens far Paljaka-Anders var en känd och trollkunnig man som var i Ellens hem och hälsade på. En gång när Ellens far var liten pojk kom Paljaka-Anders dit och tjuvlyssnade på de tre gubbarna som talade om för varandra hur de brukade göra vid olika tillfällen. Ellens far lyssnade och lärde för livet. Han i sin tur lärde Ellen en del som hon själv har haft nytta av i livet. Här följer några verser som man kunde läsa om olyckan varit framme. Mot ormbett: "Du ormarsjok som på tuva låg, ett är tunga ett är tagg. Liksom Jungfru Maria haver sagt, att det skall bindas och försvinna som i en ström bortrinna". När blod skulle stämmas (förhindra blödning): "Du blod skall stanna, liksom vattnet i Döda Havet stanna när Israels barn där över vandra". Detta var den lilla versen, var det värre lästes följande vers: "Jag stämmer detta blod som Moses stämde Faraoflod. Envad en färg det vara må, så skall det stanna och stilla stå". Enligt Ellen har dessa besvärjelser varit verksamma många gånger där uppe i Finnskogen. Ellen har faktiskt hjälp mig också en gång. Det var faktiskt så här när vi arbetade i skogen i närheten av Hillklinten. Vi hade en enkel raststuga av masonit med en kamin i. Den gick att plocka isär i fem delar. I denna enkla koja hade jag en väska med verktyg till min motorsåg.   En måndag när jag behövde någon nyckel var allt borta. Jag blev naturligtvis både arg och ledsen.  Algot och Ellen var också där då sa Ellen om du gör som jag säger så får du snart tillbaka dina saker. Men du får aldrig tala om för någon hur du gör. Jag gjorde som Ellen sagt och fick mycket snart tillbaka mina verktyg. Men hur Ellen visade mig hur jag skulle göra kommer jag aldrig att avslöja. Att läsa bönen "Fader Vår" var också verksamt i många lägen. Den skulle läsas baklänges. Hon kunde även spå i kortleken.

Ellens stora passion var fiske både sommar som vinter. Till norra Gussjön åkte hon skidor eller gick mest varje dag om vintern, hon kunde sitta i samma hål och fiska hela dagen. Frågade man henne om hon fått nån fisk, kunde hon svara "nej, men di kommer nog innan kvälla". Förr eller senare fick hon fisk. När det blev kväll återvände hon hem till Gussjögården där Algot och katten Sotis satt i fönstret och tittade ned mot udden vid Spirbacken där hon dök upp som ett mörkt föremål på isen. Sotis sprang på dörren och skulle ut och möta sin kära matte. Det var underligt att se katten sitta och vänta hela eftermiddagen.  Någon elström fanns inte framdraget till gården, vatten fick man hämta i en djup brunn på gården. Ved fanns i vedboden för värme och matlagning och kaffekokning. Det gick åt mycket kaffe i Gussjön, alla som kom in blev alltid bjudna på en kaffekopp. Ellen var en god och glad medmänniska.  Algot och Ellen fick inga barn; "Han somnade bara av när vi skulle te" brukade Ellen svara när man frågade varför.
SIVERT ÅKERSTRÖM

Otto Karlsson

Otto Karlsson var gruvarbetare, bodde i Krölbo (Övre Sörvik/nen) med hustrun Julia och barnen.
Otto var en humoristisk person med många bitska kommentarer till skilda situationer.
Som många andra gruvarbetare var han förtjust i brända och destillerade drycker, men inte så att det störde någon.
Sitt arbete skötte han väl, även om han tyckte att betalningen var för usel. Men det var ju lika för alla på den här tiden.
En gång när gruvarbetarna i Lekomberg var lockoutade, hade ett gäng åtagit sig skogsarbete på Sollen.
Det var väl ovant och lite besvärligt att gå till och från tvärs över isen morgon och kväll.
Då sa Otto så här en dag. "I dag pojkar blir det väl ingenting, men i morron skall vi klämma".
Det var bara detta att den dagen kom aldrig, men de överlevde tills det blev möjligt att börja i gruvan igen.
SIVERT ÅKERSTRÖM

Johanna Fischer

Johanna Ficher var syster med Fredrik Ficher i Norrvik.
I yngre dagar var hon hushållerska på olika platser häromkring. På den tiden jag lärde känna Johanna, bodde hon i ett litet torp mellan Sinberget (Limberget? anm nen) och Fallet i Sörviks by (torpet finns kvar än i dag 1996).  Johanna hade ett speciellt sinnelag.
Hon var för det mesta lite argsint av sig. Hon gick och språkade för sig själv. Det tyckte vi barn var intressant så vi brukade följa efter och lyssna till hennes språk. Hon hade liksom inget begrepp om tiden, hon kunde komma till Nybergs och vilja handla när klockan var mellan tio och elva på kvällen.

Handlare Nyberg tog väl emot Johanna trots den sena timmen. Särskilt en kväll minns jag när hon kom traskande i vintermörkret. Då hade hon fått för sig att hon och Tilda i Fallet, närmsta grannen, var bortbjudna. Hon gick och mumlade hela tiden "Tilda o jag är börtbjudna i kväll, då ska döm allt få si". Skulle hon till stan så gick hon runt Burtjärn över Ickorrbotten och till Ludvika. Då kunde det låta så här: "Jag så staå, staå te stan o handla". Jag såg aldrig att hon åkte buss eller tåg någon gång.

Fichers-Johannas stuga var liten och kall, till torpet hörde en vebod, en källare och en vattenbrunn. Mellan dessa hade hon små stigar i snön om vintern. En vinterdag när jag åkte skidor förbi hade hon köksdörren öppen och det rök ut genom dörren, jag blev naturligtvis nyfiken och tittade in. På golvet stod det en stol och på den låg det två höhässjestänger som var instuckna i spisen, köket var fyllt av rök och kallt. Där inne gick Johanna omkring och svor över röken och värmen som inte ville stanna inne. Jag gick till veboden och sågade lite ved och bar in till henne.

Då blev hon på lite bättre humör. Hon brukade få sågad och kluven ved av kommun, men det hade väl gått åt. Hon gick omkring i svarta kläder sommar som vinter, det kan tänkas att det var samma kläder. På den här tiden var det svårt med renligheten. Nästan alla gamla hade sina dofter. Johanna hade en stark doft av urin.

En vinter var det särskilt blank och fin is på Burtjärn. Pensionatet hade sågat upp en stor vak på isen och tagit rätt på isen för kylning av mat under den varmare årstiden. Kylskåp fanns inte på den här tiden. Västanvinden svepte hård fram över Burtjärns spegelblanka is. Johanna var med spark på väg hem över isen. Vinden tog sparken och Johanna och blåste ned allt samman i vaken. Johanna skrek och kämpade för sitt liv i det kalla vattnet. Som tur var så hörde smeden, Karl Rosendal, någon som skrek på hjälp nerifrån sjön. Han tog en bosshake och skyndade den nödställda till hjälp. Kalle fick upp gumman ur vaken och barskt förklarade för henne att: "Dä här gör du inte om nå mer, säger ja däg du". Den ändelsen använde Kalle Rosendal nästan jämt.

När Johanna var vid Nybergs och handlade hände följande:
Det var många i affären som passade på att köpa någon liten julklapp, de fick naturligtvis sina paket inslagna i grannt julpapper. När det blev Johannas tur så beställde hon några saltsillar som förvarades i silltunnan med saltlake. Av denna anledning fick Johanna sina sillar inslagna i brunt papper som tålde väta. Men det. tyckte inte Johanna om utan kommenterade händelsen så här: "Det är skellna på folk o folk". Det var många som tyckte Johannas kommentar var rolig.

När hon handlade så beställde hon en sak i taget och betalade, så stod hon och hummade ett tag och beställde något mera. Det tog tid att handla med Johanna. Men i Nybergs affär var man van vid henne.

Text: Sivert Åkerström. Artikeln publicerad i NLT 1996-10-29
Alla artiklar är publicerad med tillstånd av anhöriga.

Elvi Pettersson
Montör Pettersson med fru Elvi bodde i en liten stuga nära landsvägen i Sörvik.
Elvi var egentligen från Finland innan hon flyttade in hos "montörn". Till huset hörde lite jord och skog ner mot Väsman, och i Digervåla Rönningen som vi sa. De levde ett stillsamt liv. Någon enstaka gång kunde man se "montörn" åka på sin cykel till Ludvika.
Elvi hjälpte folk här i byn med diverse sysslor och förtjänade på så vis någon slant till uppehället. Kanske de kunde få någon förtjänst från skogen, vad de levde av visste ingen. På den här tiden var det ingen i byn som hade ytterdörren låst, men hos "montörns" var dörren alltid låst. Jag var dit i något ärende, knackade på dörren, fick vänta en stund.
Så kommer Elvi ut helt naken. " Karl o ja sover middag", sa hon till mig.
Det är klart att man tittade storögt på kvinnan i dörren, därför blev bilden av henne utan kläder.
Sivert Åkerström 1996-11-27
Gården/huset kallas för "Mentens". Hennes egentliga namn var Hilma Maria Elvira, född Koljonen i Finland 1886, gift med Karl Pettersson, född 1882 i Linde församling, elintallatör, troligen på ASEA. Gift 1927-12-27 Källa: kyrkböckerna Ludvika församling/Tillagt av nen.