Brunnsvik/Lekomberg med omgivning.

Foto: Anders Granath

Lärare, Karl Könberg klass 3 under läsåret 1925-26 
Elever från vänster: Britta Nyström, Greta Runnkvist, Lisa Alden, Magnhild Sjögren, Sylvia Pettersson, Nils Andersson, 
Folke Anders­son, Herbert Bruus.

2:a rad uppifrån från vänster: Rut Pettersson, Karin Trogen, Mary Jakobsson, Astrid Åhman, Rut Berg
(Salem), Ingrid Eriksson (Fängenhällarna), Gunhild Lodin, Ingrid Söderström. 

3:e rad från ovan: Stina Eriksson, Ester Malmström, Gunhild Rosendahl, Gerda Frögren, Anna-Lisa Humble, 
Karin Engström, Johan Berg, Anders Nyman, Harry Karlsson, Åke Andersson. 

Främre rad från vänster: Karl Karlsson (Sme-Kalle), George Berg, Sven Blommé, Henry Andersson. 
Bilden tagen på den sidan av skolan mot den nuvarande vändplanen, numera är det en fotbollsplan på detta ställe.
I bakgrunden skymtar de tre skolbyggnaderna.

Foto: N-E Nordqvist

Sörviks skola började att förfalla, putsen ramlade av fasaden. Så hade det sett ut under en lång tid. Det var diskussioner att riva hela rasket och bussa barnen i byarna till Ludvika. Det blev ett litet folkuppror i bygden där Märta Rosén har skrivit  texten nedan som är  publicerad i Ludvika Tidning 1990-02-07

Vettlöst att riva skolan i Sörvik!

Upprop för Sörviks skola, till befolkningen i Norrvik, Dröverka, Brunnsvik, Lekomberg, Röbacken, Digervåla, Sörvik, Munbacken Iviken, Burens, Ickorrbotten ja till alla byar som har anknytning till Sörviks skola som, enligt pressen är i farozonen för rivning. Frågan gäller: Anser någon av er bybor att Sörviks skola skall rivas och ersättas med ett nybygge? År 1914 uppfördes detta ståtliga skolhus, det är ungefär 9 år efter byggnationen av Ludvika gamla Folkets hus ägde rum. Det var i en tid då det rådde stor fattigdom i Ludvika socken, men människorna var ideellt inriktade. Barnen i byarna runt omkring behövde en läroanstalt för folkskolans utveckling. Tanken var god. Sörviks skolhus byggdes i 2,5 plan. Även vindsvåningen är användbar och har ibland fungerat som gymnastiksal, ibland som samlingssal. Brandsäkerheten behöver dock ses över. Skolan har fyra luftiga salar, två på vardera våningen. Det är vettigt planerat. Byggmaterialet är av trä och är med den tidens värmeisolering helt fritt från allergiframkallande ämnen. (Nu byggs husen två gånger på grund av mögel och allergi). De yttre väggarna är reverterade. Enligt sakkunskap består en reverterad vägg av ett tunt tegel spikat på plankstomme med spritputs utanpå. Spritputs är småsingel i gulvitt murbruk. Denna behandling gör att huset kan andas vilket förhindrar mögelbildning. Fara för allergier förhindras därmed. Det är alltså en vacker husfasad under de påspikade eternitplattorna vilka nu håller på att falla sönder så hela huset ser ut att vara vanvårdat. Så är det emellertid inte. Lärarna och övriga som arbetar där vårdar om sin skola kärleksfullt. De lär även barnen att vårda och älska sin skola och vara aktsamma om böcker och materiel. Vi känner stor tacksamhet för den miljö de skapar. Om byggnaden, en stabil trästomme, befriades från de hemska eternitplattorna, fick skolhuset tillbaka sitt vackra yttre. Lärarbostäderna som byggdes om till matsal, kök, expedition och bibliotek är gemytliga och hemtrevliga och tycks vara användbara. Att bara en toalett byggdes i samband med omplaneringen är förvånansvärt, men även där är ändringar möjliga i samband med utbyte av de gamla vattenledningarna. När jag gick i Sörviks skola fick både lärare och elever göra en promenad upp till uthuset nära skogen vid toalettbesök. Där fanns precis som vid andra skolor i socknen, två långsmala toalettrum med fjölar i långa rader. Ett rum var för pojkar och ett för flickor. Ordet fjöl kommer från norskan = bräde, sittbräde. Märkvärdigare var det inte. Lärarnas ute-toaletter fanns på framsidan av uthuset. (Det är synd att uthuset är rivet. Det var historia även detta.) Sörviks vackra skolgård med de tre gamla skolhusen placerade som i en stor cirkel, det nu aktuella från 1914, bör få vara en dokumentation från gången tid att älska ära och inte minst användas för det avsedda ändamålet, undervisning av byarnas barn runt omkring skolan. Att riva den ståtliga skolbyggnaden vore vettlöst. Detta skall vi, byarnas befolkning runt omkring skolan, icke tillåta. Här behövs motangrepp innan det blir för sent. Vi gläder oss åt skolan i bygden, åt den ökade barnskaran som kommer att växa upp där med all nybyggnation av egnahem, och inte minst, de fina lärarna med övriga medarbetare.

Här nedan har Tore Johansson skrivit en artiken om Sörviks skola, som man har sparat, artikeln skriven i början av 1990-talet

Häromdagen stod det i Ludvika Tidning att Sörviks skola ska rivas. Det kanske börjar bli dags att skriva Sörviks skolas historia. Jag kom till Sörvik för snart trettio år sedan. 30 år är ju inte mycket att skryta med ur ett historiskt perspektiv. Men det finns äldre människor i bygden som kan berätta mer om hur det var i skolan för 40, 50 kanske 60 år sedan. Dem borde man fråga. Men nu var det 1959.

Så här minns jag: Vår familj hade flyttat, in i en nästan ny lärarbostad vid vägen upp mot Sörviks skola.
(I den nybyggda lärarbostaden med fyra lägenheter flyttade: Rolf o Ingrid Fredholm, Greta Rondahl, Tore o Ingegärd Johansson och Onni o Greta Ahlholm i nämnd ordning in. Onni och Greta Ahlholm med barn flyttade in i den minsta lägenheten längst ner år 1955 anm nen).

Om, vi gick upp till skolgården hade vi en fantastisk utsikt över Väsman. Bakom Bockholmen låg Karl Erik Forslunds Storgården. Tänk att få bo granne med den berömda folkhögskolan i Brunnsvik.

Skolgården i Sörvik var däremot ingen skön anblick. Grävskopor hade skalat av matjorden i den en gång så vackra skolträdgården. Där hade eleverna fått plantera och ympa sina egna fruktträd som de sedan fick ta med sig hem när de slutade i sexan. Än i dag bär dessa träd frukt på många gårdar i bygden. Vilka frukter skördar dagens skola om 60 år?
 
Sörviks skola har tre byggnader. Det äldsta skolhuset är från 1860-talet. Det finns på en bild i en gammal skrift från 1942, "Ludvika folkskolor". 1959 var det slöjdsal där och nu är det dagis. Gamle Wilhelm Gustavsson som bodde granne med skolan kunde berätta hur det var att gå i skola där på 1890-talet.  Jag vill minnas att han sa att de var 60-70 barn i samma klassrum. Lärarinnan bodde i en lägenhet i samma hus. (På övervåningen vid den norra gaveln, anm nen) Den kunde inte vara stor.  År 1906 hade det byggts ett nytt skolhus. Det läser jag i "Marnäsposten" nr 21. I huset fanns två klassrum och två lärarbostäder. Numera är det skolhuset i privat ägo.

Gruvdriften vid Lekomberg började blomstra. Allt fler fick arbete i gruvan. Barnantalet ökade. Fler skulle få plats i skolan. 1913 stod det tredje skolhuset det nuvarande  klart. Det hade fyra stora klassrum och flera lärarbostäder som det är matsal i nu på nedre botten. När vi kom till Sörvik 1959 hade det stora skolhuset en vacker reveterad utsida som dock började flaga betänkligt. Då slog man på de där fula vita plattorna som gick sönder nästan innan de kom upp. Det var väl det billigaste alternativet. För skolan tillhörde Ludvika landskommun fram till och med 1962. De gamla dassen på skolgården förhöjde inte heller skönheten precis.  

Vid Lekombergs gruva var det helt tyst sedan 1954. Gruvbyggnaderna revs. Det stod tomma arbetarbostäder här och var som också revs efter hand. Det fanns fyra butiker i byn 1959, snart nog var det bara Nybergs affär kvar. Över huvud taget var det en lite deppig stämning som vilade över bygden då. Det märkte man inte minst i Fred Miners Hans Cardells "Sörviksbrev" i Ludvika Tidning.

I skolan var det små klasser. Elevantalet minskade. Klassen som jag skulle få 1959 hade bara 14 elever. Året därpå blev det B-form, en 5-6:a. Läsåret 1961-62 bussades en klass ut till Sörvik från Lorensberga. Redan då talades det om nedläggning. Men bussningen från stan fortsatte under 60-talet, i allmänhet till elevers och föräldrar belåtenhet. 

Vår äldsta lärarkollega var Greta Rondahl. Hon tillhörde en äldre lärargeneration. Folk i bygden talade med vördnad och respekt om de gamla lärarna Skeppstedt, Morell, lilla och stora fröken Carlsson m.fl. Vi yngre fick överta lite av deras auktoritet. Eleverna skulle lyfta på mössan för oss och säga "magistern" eller "fröken". Men så kom det stora demokratiska genombrottet på 60-talet och det blev "hej" och "du" överlag. 

Skolbespisningen hade börjat i slutet av 50-talet i Folkets hus, Nu, 1959, hade man just flyttat in i skolans egen matsal.Där härskade Siri Becker.Till sin hjälp hade hon Elsa Persson. 

Gösta Carlsson var vaktmästare. Jag minns honom mest när han sotig grymtade över pannan, som ofta strejkade. Grannarna i de små husen runt skolan hade vi stor glädje av. Ibland var de med oss i skolan. Vi skulle ha frågat mera och lyssnat uppmärksamt! Nu är de borta!

Ville Gustavsson som skottade snö från sitt tak då han var i 90-års- åldern. Johan Engström som varit järnvägare då det var liv och rörelse vid Sörviks station. Han hade varit skolkassör också och betalat ut lärarnas löner hemma hos sig.
Där var Anders Granath, den fine fotografen, skomakare Pettersson, Erik Nordqvist och andra profiler.
Skolans "inre" arbete då? Ja, svenska skolan var inne i en brytningstid. Den gamla folkskolan sjöng på sista versen 1962. Utom grundskolans första läroplan, men under mina första år i Sörvik var det nog mest det gamla beprövade sättet att undervisa som gällde. Men mycket blev annorlunda sen. Utsikten från Sörviks skola är fortfarande storslagen. Men utsikterna för skolan är ovissa.