Torpet "Hagens"
Torpet "Hagens på Fängenhällarna"
Foto: N-E Nordqvist 2015
Ett
annat litet okänt torp är Hagens. Torpet fanns nästan ända uppe på
toppen av det som vi nu kallar "Fängenhällarna". Idag finns några rester
kvar av grunden under några risiga granar. Men ändå har det varit liv
och rörelse i Hagens under en tid. Torpet blev rivet någon gång omkring
år 1920.
Den som idag vill besöka denna plats en sommardag får
vara beredd att bli både varm och svettig under promenaden från kolonin
vid Fängenhällarna och upp till Hagens. Att vandra denna väg, som är en
del av den gamla kyrkstigen kan vara både spännande och utmanande. Allt
beror på den kraftiga stigningen upp mot bergets topp. Och vem vet om du
inte kan möta skogens innevånare på tu man hand.
Strax innan du
kommer upp på den högsta delen, så har det blivit ett fall efter en
skogsavverkning på den östra sidan av kyrkstigen. Den smala lilla vägen
finns inte längre i den nu uppväxande skogen. På en liten ås finns en
smal liten väg. Inte större än en körväg. Där inne, en bit in från den
gamla kyrkstigen/vägen ligger torpet Hagens.
Jordens växter
skvallrar att det har varit någon form av odlad mark, och många jägare
tog sig ofta en tur på hösten förbi Hagens på grund av att det fanns så
goda äpplen på de gamla äppelträden. De är nu borta i den allt mer
växande granskogen.
Här hade Jakob Erik Olsson sitt enkla hem,
familjen kom till Hagens från Grangärde den 22/11 1887. Jakob var gift
med Lovisa Persdotter och han var född år 1848 i Grangärde, medan Lovisa
var född inom Norrbärke församling år 1857. Inom familjen fanns det
fyra barn. Deras första gemensamma barn hade fått namnet Erik Walfrid,
de hade också barnen, Carl Arvid och Alma Christina.
Folke
Eriksson, han berättade en gång för mig att han var med sin far Erik
Walfrid Jakobsson till Hagens. De hade åkt i Folkes bil till
Fängenhällarna för att sedan köra en liten bit på den nu dåliga vägen
(kyrkstigen).
Efter ett stycke hade de fått stanna och gå den sista biten, det var tungt för Erik Walfrid att gå uppför den branta backen.
Nej
nu orkar jag inte gå längre, sa han, medan han såg sig omkring och fann
en tuva full av mjuk mossa bredvid en stor gran. Där satte han sig och
lät ryggen vila mot trädet. Det var inte som i unga dagar när man var på
väg till hemmet. När han hade vilat en stund, började han långsamt att
berätta för Folke hur det hade sett ut på platsen, där han en gång hade
bott.
Torpet låg på vänster sida om den lilla, nu nästan
igenväxta vägen som går igenom gårdens tun. Stenar till grunden finns
kvar än idag, och den säger att huset var fem meter långt och fyra meter
brett. Rester av en raserad skorsten finns i ett hörn. Det lilla torpet
var omkring 20 kvadratmeter stort. Här bodde då fyra barn med sina
föräldrar. På andra sidan vägen fanns en liten ladugård, och under
ladugården hade man grävt ut ett utrymme så att det fanns plats för
några getter.
Nu finns det en liten beskrivning hur det såg ut inne i det lilla torpet:
"Längst
in i nordöstra hörnet var eldstaden, en öppen spis, den enda källa till
värme under kalla vinternätter. Maten lagades i trebenta grytor, som
ställdes in i elden där den kokades eller stektes. Inne i rummet, efter
norra gaveln fanns en gammal gustaviansk säng. Ett litet fönster med
gardiner fanns på den västra sidan av huset för att släppa in lite
solsken i det lilla torpet. Framför fönstret var det en sådan där
"bordbänk", den användes som bord på dagarna.
På kvällen när det var
dags att gå och lägga sig, då drog man ut en stor låda, i den kunde man
ligga och sova. Ingången var på gaveln, på den sydöstra sidan av torpet
och ut mot vägen. När man hade öppnat ytterdörren och var på väg in, så
fanns det ett litet utrymme på vänstra sidan, där var en hyvelbänk
stående". Allt man behövde i trä fick man tillverka själv, och på den
andra sidan om ingången var vattenförrådet.
Nu ska jag gå fram och titta hur du har haft det, säger Folke till sin far.
När
Folke hade gått ett stycke, då ropade fadern. Folke vände sig om och
lyssnade på fadern, som sa att när du kommer fram, gå åt öster, mot
Sultentjärn, där ligger källan där vi hämtade vattnet, det är vid den
stora björken. Jag sitter kvar här och väntar tills du kommer tillbaka.
Källan,
där de hämtade vattnet var en liten bit ner i den stark sluttande
slänten. Den som idag gör ett besök i Hagens har ofta svårt att förstå
hur man kunde bo på en sådan plats. Där uppe, i kanten på en ravin, som
har en höjdskillnad på omkring 25 meter fanns både torpet, ladugård,
jordkällare och ett litet land. I landet har de troligtvis odlat
grönsaker och andra rotfrukter, som de senare har förvarat i
jordkällaren. Stenar, som hittas i landet har plockas ur och blivit
lagda i ett stenröse i kanten av ravinen.
Nu hade inte Jakob Erik
Olsson något ovanligt yrke på den tiden, han var som många andra här i
bygden, skomakare. Var han satt och arbetade är okänt, men det fanns
flera skomakare här på trakten. Minst en skomakare i varje by fanns det
som tillverkade skor och reparerade skor som hade blivit trasiga.
Föreningen "Säker Hamn"
Foto: N-E Nordqvist 2015
Vid
Finntorpet och på andra ställen i närheten var det många ungdomar, som
inte hade något speciellt att göra. Den stora vågen inom
nykterhetsrörelsen drog fram över bygden omkring år 1910. En loge med
namnet "Säker Hamn" bildades 1908 i Stensbo. Den var aktiv i ett antal
år för att senare sakta somna in. Ett nytt försök att få liv i denna
loge kom till genom initiativ av Sigvard Gustavsson år 1928. Det fanns
då ett större antal ungdomar i bygden, som ville ha någon slags
förströelse.
Vid Hagens var det öppet och fint, torpet var borta
sedan tidigare, men grunden fanns kvar, en idealisk plats för att
anordna gökottor. Det blev musik till en grammofon, som Alma Sjögren
ägde, hon var då piga i Finntorpet. På den jämna och fina gräsytan under
blommande äppelträd hade man både sång och dans, kaffe och bröd hade
man med sig i sina korgar när man kom dit. Det kom unga från alla håll
till denna plats.
Alla ville känna den gemenskap som fanns mellan de unga på den tiden. Även kärleken spirade under de här tiden.
Text och Redigering 2019-11-28, 2021-03-29N-E Nordqvist