Brunnsvik/Lekomberg med omgivning.

Transformatorstation vid Lekomberg

Foto: ©N-E Nordqvist 2004

Transformatorstationen som räddades till eftervärlden genom en insats av skrivaren. VB-Energi hade byggt om elnätet och den elektriska säkerheten var inte så god. Det elektriska försvann år 1988.  Eftersom man var anställd inom företaget fick man utföra en hel del fotodokumentation åt företaget. En del av bilderna av bilderna  finns längre ner på den här sidan. Det var ju inte så lätt när det var becksvart på övervåningen. Med hjälp av en strålkastare kunde man få hjälplig belysning för att rikta in kameran.
Skrivaren gav ett bud åt företaget på 1 krona för byggnaden. Men den stod på ofri grund. Att lösa in marken beräknades till 3000 kr.
Nu kom Ludvika Kommun in i bilden, därför skrivaren rapporterade till dåvarande kommunens antikvarie vad som var på gång.
Byggnaden skulle rivas var beslutet på VB-Energi.

Genom en av mina arbetskamrater (K-E N) och skrivarens försorg upprättades ett arrendeavtal på 50 år mellan Ludvika Kommun och Stora Enso att byggnaden borde finnas kvar till eftervärlden. Nytt tak kom på byggnaden och en allmän upprustning skedde.

Det här är en berättande byggnad, ett monument över gruvdriften och den är dessutom byggd med lokal byggnadsteknik, säger Sören Holmström när han slår upp portarna för den renoverade transformatorstationen i Lekomberg.
En byggnad som i dagarna verkligen blivit renoverad är den gamla transformatorstationen i närheten av utsiktsplatsen.
Byggnaden var från början kvadratisk i två våningar och  innehöll oljetransformatorer med hjul under som stod på en räls för att snabbt kunna förflyttas vid eventuell brand. Huset är byggd i Ludvikategel.  Efter kort tid byggdes den till om med annat byggnadsmaterial. Det var till transformatorstationen som trekilovoltskabeln från kraftcentralen nere vid sjön Väsman kom och försåg gruvans alla byggnader med elström.

VB Energi ägde byggnaden, men den står på ofri grund. Stora äger marken. VB Energi fick påstötningar om att riva byggnaden som började förfalla. - vi fick byggnaden av VB Energi och efter att vi träffat en överenskommelse om ett servitut med Stora, bestämde vi oss för att renovera den, berättar Holmström. De dåliga tiderna för byggnadsarbetare gjorde att tre killar var disponibla för ett ALU-projekt. Holmström berömmer killarna som gjort ett noggrant renoveringsarbete. Idag står byggnaden redo att husera en utställning om Lekombergs gruvor och andra industrihistoriska sevärdheter i kommunen. Övervåningen är reserverad för Lekombergsborna som klubbstuga. (De två styckena ovan är från Bergslagsposten 9/7 1993 och är redigerad av skrivaren.)

Gruf AB Lekomberg hade övertagit gruvan från Ludvika Bergverk och stod nu inför en stor expansion. Gruvbolaget hade redan tidigt planerat för den stora kraftcentralen nere vid sjön Väsmans strand. Den energi som bildades av generatorn i kraftcentralen levererades upp till transformatorstationen där den omvandlades till den spänning som gruvbolagets elektriska maskiner hade. Byggnaden följer samma strikta linjer som kraftcentralen och maskinhuset vid gruvan hade. Det gråa tegelstenarna, även kallad "kalksandstegel" från Ludvika tegelbruk har använts till samtliga byggnader. Även den vita putsade eventuellt målade hörnen och andra linjer har återkommit i arkitekturen.

Äldre frånskiljare i transformatorhuset

Foto: ©N-E Nordqvist omk 1988

Transformatorhuset stod i slutet av 1980-talet under ett rivningshot. Det lokala energibolaget hade beslutat att verksamheten inne i huset skulle upphöra. Ändå så var det fjärran av den verksamhet, som var när gruvan var i drift. Nu används huset till helt andra ändamål. Ändå kan man på utsidan skönja isolatorer, som nu hör till en svunnen tid. Något måste bevaras på bild för att kunna visa hur det såg ut förr inne i huset. Ingen belysning fanns i huset, allt elektrisk var bortkopplat. Det var mörkt, snarare kunde man tro att man var i en kolkällare, det var bara ljuskäglan från den batteridrivna strålkastaren, som avgjorde var man befann sig någonstans. Att ordna så att kameran kom på ett stativ medan man försökte ställa in kameran var inte det lättaste. Ändå var det för mig en välkänd miljö, här hade man varit ett antal gånger tidigare.

Det lilla ställverket inne i transformatorhuset

Foto ©N-E Nordqvist 1988

Låter ljuskäglan spela över de nästan nakna väggarna. Ler lite grann när man upptäcker hur ledningarna är dragna sedan långt tillbaka i tiden. I taket går kopparstänger, oisolerade, fastsatta på stödisolatorer. Här hade vi säkringarna till 10 kV-linjen ner till transformatorn vid länsvägen. Det är en hel del nostalgi, som kommer tillbaka och nu ryggar man direkt när man ser detta på bilderna. Allt är borta och tur är väl det innan en olycka har hänt.

Transformatorn och lågspänningsgrupper

 Foto: ©N-E Nordqvist omk 1988

Tack och lov att allt är borta. Den delvis oskyddade transformatorn och lågspänningscentralen var placerad på den nedre våningen av de två som fanns. Den ena gruppen var för linjen mot Djupa medan den andra för linjen ner mot bostäderna i Lekomberg. Här inne i huset utspelades även en hel del dramatik under den tid då gruvan var i drift.

Verkmästaren vid gruvbolaget hade givit en yngre person ett uppdrag att frakta ett antal tomfat från transformatorhuset ner till anrikningsverkets nedre del. Nu är det ju brant utför. Det första tomfatet rullades ner försiktigt, och det gick ju bra. Det här var ju jobbigt tänkte ynglingen. Om jag rullar faten och släpper dem så rullar de av sig själva. Det var ju ganska jämnt underlag, så nästa fat rullades iväg.

Till en början gick det ju bra. Snart började ett av tomfaten att hoppa och studsa omkring för att till slut slå emot ett stag, som höll upp en el-stolpe, med följd att trådarna började komma i svajning med kortslutning som följd. Säkringarna inne i transformatorhuset var pulveriserade. Elmontören vid gruvbolaget kunde inte riktigt förstå hur det kunde uppstå en sådan förödande kortslutning.

Anrikningsverket stannade helt och stod stilla ända till dagen därpå. Ingen sa någonting. Den yngre personen fortsatte att ta ner alla tomfaten. Nu lite mer försiktigt. Ett antal år senare, när ynglingen träffade elmontören, så frågade han om gruvbolagets elektriker hade kommit underfund med hur det gick till när anrikningsverket stannade. Nej, svarade han. Då ska jag berätta hur det gick till när tomfatet rullade ner för slänten, då skrattade han för fullt när han fick höra berättelsen.