Tunneln till gruvan i Lekomberg

Den långa epoken med att planera och bygga en utlastningsplats i närheten av gruvan vid Lekomberg påbörjades i början av 1920-talet. Men strejker och annat satte käppar i planeringen. Anledningen var att gruvbolaget inte kunde komma överens om transportpriserna på järnvägen från utlastningsplatsen i Lekomberg till hamnen vid Värtan utanför Stockholm. Först när årtalet i tideräkningen stod på år 1938 var tunneln klar för utfrakt. Första lasten från med malm gick till Västerås hamn som då kunde ta emot malmbåtarnaI och med att tunneln in i berget och fram till tappfickan där malmen lastades var färdig. Tunneln har funnits under hela min livstid och som liten parvel har jag stått och sett hur det mindre ångloket stått och väntat och till slut försvunnit in i berget. Något som inte har lockat mig till besök. För tio år sedan (år 2009) besökte jag och en kamrat tunneln för första gången. Utrustade med ficklampor, kameror och hjälmar på huvudet för skydd mot nedfallande stenar och vadande i vatten. Tunneln sluttar svagt uppåt av en speciell anledning. Det var nog inte så hälsosamt för lastaren om ångloket måste arbeta och spy ut det som kom ut från skorstenen. Även om det fanns fläktar. Mer hälsosamt var att släppa på bromsen och tågsättet rullade sakta utåt. 

För oss barn som såg detta var det ingen nyhet, som kunde göra äventyret mer spännande. Bron över tunneln både den gamla och den nuvarande har man passerat tusental gånger. Nu var det viktigt att försöka dokumentera hur det såg ut efter cirka 50 år. För oss som när vi besökte tunneln var det som bilden visar lastaren hade lämnat sin arbetsplats för frukost eller lunch. För de som arbetade med tunnelbygget var det inte så lätt, då de ansåg att gruvbolaget behandlade arbetarna sämre än djur, de fick sitta på tomma dynamitlådor vid raster, efter vissa förhandlingar med ledningen så fick de bättre förutsättningar. 

Det händer att man återvänder bara några meter in i tunneln på vårvintern för att fotografera isen. Från taket droppar det, vilket fryser till is och det bildas  olika isformationer som är lite spännande.

Något som man har läst om under ett antal gånger, även på nätet, är den propaganda att Sverige gömde tyska tåg i tunneln under andra världskriget, från min sida med rötter i bygden och med mina förfäder i bygden sedan år 1915 har det aldrig förekommit något sådant.
Men vi kan ju vända på detta och fundera en stund, var tog malmen som exporterades från Lekomberg vägen?
Var förädlades den forsforrika lekombergsmalmen?


Foto: N-E Nordqvist 2020

Under årens lopp, sedan det sista tågsättet lämnade utlastningen inne i tunneln har ingen förändring skett, stängslet gör nu för tiden inte gör någon nytta då betongen runt porten har vittrat sönder.  Min lilla inspektionsrunda till tunnelns öppning hade ett annat syfte, nämligen en liten kontroll att det vatten som finns inne i tunneln rinner iväg i den slang som grävdes ner i samband med att bron över tunneln ersattes med en gångtunnel. Ofta så är det fullt av "skräp" i öppningen på slangen så vattnet rinner inte ut. Nu är det så att tunnelns lutning gör att allt vatten samlas vid öppningen. Det är som en liten tröskel längs kanten närmast öppningen av kvarvarande slipers.
Nu ett par veckor senare kunde jag komma in i en liten bit  med normala stövlar för att ta denna bild med vidvinkeln på kameran.

Foto: N-E Nordqvist 2020

Det var med lite vånda som jag tog mig in i tunneln cirka tolv meter, när jag såg hur det hade vittrat sönder längst ner där vattnet under årens lopp har visat sina dolda krafter vid den fuktiga tunnelns öppning. Den här bilden är tagen alldeles innanför öppningen, bara för att visa hur naturens krafter ger sig på även betongen.  Vi får dock inte glömma bort att det har gått i stora drag cirka 70 år när detta skrivs som tunneln användes sist. Tiden har sin gång.

Foto: N-E Nordqvist

Från samma plats som ovanstående bild. På bägge sidorna har vattnet sprängt sönder betongen i den ömsom istäckta delen närmast dagöppningen förr om åren, även om det inte har varit samma milda vinter som har varit under säsongen 2019-2020.
Det har varit intressant förr om åren att ta sig in några några meter under vårvintern för att fotografera isformationer från droppet från taket.

Foto: N-E Nordqvist 2023

Visst har man varit hit många gånger och tittat till utloppet från tunneln till röret som leder bort vattnet. Brukar alltid gå dit efter lövfällningen och rensa upp den lilla rännan. Nu den 7 december 2023 var det kallt ute, men inte var det omöjligt att vara ute en stund. Mesarna kom till den lilla vattenrännan för att dricka vatten. Medan man stod alldeles innanför det nu trasiga gallernätet. Mina tankar var att få en bild från tunnelöppningen och så långt bort som möjligt. Normalt brukat den sista delen vara "svart". Extra lampor hjälpte inte, kameran sitter fast på stativet. Men vad hjälpte det, ingen bra bild i mina ögon sett. Plötsligt kommer en hjälp utifrån, den nu för tiden, i december månad, lågt stående solen kom som en efterlängtad strålkastare in och lyste upp tunneln och man fick sin dokumentära bild. Det är för mig en tanke hur vanliga arbetare och till slut gruvarbetarna har slitigt för att få till utlastningen genom tunneln som sedan användes en kort tid under gruvans tid, cirka 10-12 år.

Redigerad/uppdaterad 2022-12-07 NEN